34. Salafs tystnad

Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)

Bayân Fadhl ´Ilm-is-Salaf ´alâ ´Ilm-il-Khalaf, sid. 87-88

Vissa från Salaf sade:

”Måhända sitter en man i en sittning varvid de närvarande antar att han saknar talförmåga. Han saknar inte alls talförmåga; han är en lärd muslim.”

Den som känner Salaf vet att de förteg inte tal, debatter, bråk och onödig vältalighet på grund av utebliven talförmåga, okunnighet eller brist. De teg utav fromhet och rädsla för Allâh och vände ryggen åt det värdelösa till förmån för det värdefulla.

De förhöll sig likadant till alla ämnen, oavsett om det handlade om religiösa fundament, förgreningsfrågor, förklaring av Qur’ânen och Sunnah, avhållsamhet, andlighet, vishet, tillrättavisningar och annat som de kunde tala om. Den som följer deras väg är vägledd. Den som väljer en annan väg och börjar fördjupa sig i frågor, forskningar, debatter och tissel och tassel, så är hans tillstånd sisådär om han erkänner deras förträfflighet och sin egen brist. Iyâs bin Mu´âwiyah sade:

”Det finns inte en människa som är omedveten om sina brister utan att han är dum.” Det sades till honom: ”Vilka brister har du då?” Han sade: ”Jag talar för mycket.”1

Och om han därtill erkänner sin förträfflighet och sina föregångares tillkortakommande och okunnighet, då är han riktigt vilsen och en klar förlorare.

1Hilyat-ul-Awliyâ’ (3/124).