Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)

Bayân Fadhl ´Ilm-is-Salaf ´alâ ´Ilm-il-Khalaf, sid. 78-79

Grunden till kunskap är nämligen kunskap om Allâh som medför rädsla för Honom, kärlek till Honom, närhet till Honom, bekvämlighet med Honom och längtan efter Honom. Därefter kommer kunskap om Allâhs domar och allt av slavens tal, handling, tillstånd och dogm som Han älskar och behagas av. Den som erhåller dessa två kunskaper äger en nyttig kunskap. Han upplever en nyttig kunskap, ett ödmjukt hjärta, en belåten själ och en bönhörd bön. Och den som går miste om denna nyttiga kunskap hamnar i de fyra saker som Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad om skydd mot. En sådan kunskap är snarare en olycka och ett bevis mot innehavaren själv. Ty hans hjärta ödmjukar sig inte inför dess Herre, hans själ är inte mätt på jordelivet, utan tvärtom hungrar efter det ytterligare, och hans bön är inte bönhörd eftersom han inte efterlever Herrens påbud och inte avhåller sig från det som Han har förbjudit, förargas över och hatar. Detta om hans kunskap alls kan vara nyttig i sig, i den bemärkelsen att den kommer från Qur’ânen och Sunnah. Om den kommer från någon annanstans är den onyttig i sig och omöjlig att nyttja. Faktum är att dess skada är större än dess nytta.