26. Grunden till kunskap; rädsla för Allâh

Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)

Bayân Fadhl ´Ilm-is-Salaf ´alâ ´Ilm-il-Khalaf, sid. 77-78

al-Hasan sade:

”Det finns två sorters kunskaper. En är kunskap på tungan. Den kunskapen är Allâhs bevis mot människan. En annan är kunskap i hjärtat. Det är den nyttiga kunskapen.”

Salaf brukade säga:

”Det finns tre sorters lärde: en lärd om Allâh och Allâhs påbud, en lärd om Allâh men inte om Allâhs påbud och en lärd om Allâhs påbud men inte om Allâh.”

Den förste lärde är fullkomligast. Han både fruktar Allâh och har kunskap om Hans domar. Allt handlar om att slaven brukar sin kunskap för att känna sin Herre. När han väl känner sin Herre, finner han Honom nära. När han finner Honom nära, närmar Han sig honom och bönhör hans böner. I en israelitisk återberättelse heter det:

”Människa! Sök Mig och du kommer att finna Mig. Om du finner Mig, finner du allting. Och om Jag mister dig, mister du allting. Och du ska älska Mig mer än allting annat.”

Dhûn-Nûn brukade säga om nätterna:

Eftersträva det

jag själv har funnit

Jag har hittat ett boende

som saknar utkant

Om jag avlägsnas, närmar Han mig

och om jag närmar mig Honom, nalkas Han

Imâm Ahmad (rahimahullâh) sade om Ma´rûf:

”Han har grunden till kunskap; rädsla för Allâh.”