22. Varning för mysticism

Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)

Bayân Fadhl ´Ilm-is-Salaf ´alâ ´Ilm-il-Khalaf, sid. 70-72

Till nyuppkommen kunskap hör mysticism och allt vad mysticism innebär. Detta fenomen är enkom baserat på personlig åsikt, smak och vision och är väldigt allvarligt. Flera imamer, däribland Imâm Ahmad, har fördömt det. Abû Sulaymân sade:

Måhända hör jag en vits, men jag godtar inte den förrän två hederliga vittnen vittnar för den: Qur’ânen och Sunnah.”

al-Djunayd sade:

Vår kunskap är begränsad vid Qur’ânen och Sunnah. Den som inte läser Qur’ânen eller skriver ned hadîther ska inte följas i denna vår kunskap.”

Denna sakfråga har eskalerat. Kättare och hycklare har tagit sig in i den. De påstår att Allâhs helgon är bättre än profeterna eller att de är oberoende av profeterna, nedvärderar sändebudens föreskrifter och betror panteism, panenteism och annan fundamental otro, synd och trots som liberalitet och upphävning av föreskrifternas förbud. Därtill har de infört myckna saker som inte har något med religionen att göra. Vissa anser att sång och dans mjukar upp hjärtan. Andra förespråkar förälskelse i och beskådning av förbjudna föremål. Somliga rekommenderar särskild klädsel i självnedsättande och ödmjukande syfte samt mycket annat som föreskriften inte har förkunnat. Vissa av dessa företeelser, liksom sång och förbjuden beskådning, lockar från Allâh och bönen. De påminner om människor som såg sin religion som en lek och ett tidsfördriv.