18. Ingen kunnigare än följeslagarna

Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)

Bayân Fadhl ´Ilm-is-Salaf ´alâ ´Ilm-il-Khalaf, sid. 65-66

Vi har prövats med ignoranter som tror att senare män som fördjupat sig i vetenskapliga frågor är kunnigare än föregångarna. Vissa tror att senare individer är kunnigare än alla följeslagare och deras efterträdare eftersom de månar om klarifikation och skrift. Somliga anser att de är kunnigare än de följda och kända lärde, vilket fordrar samma sak som angivet. Ty dessa följda och kända lärde har uttalat sig mer än vad deras föregångare har gjort. Så om deras efterträdare är kunnigare än de bara för att de har fler uttalanden, kan de inte vara mindre kunnigare än deras företrädare, såsom ath-Thawrî, al-Awzâ´î, al-Layth, Ibn-ul-Mubârak och deras årskull samt efterföljarna och följeslagarna – allesammans har färre uttalanden än de senare. Ett sådant resonemang är självfallet väldigt respektlöst mot Salaf då de framstår som okunniga och vetenskapligt defekta. Ibn Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) hade rätt när han sade om följeslagarna:

Deras hjärtan var de frommaste, deras kunskap var den djupaste och de var minst tillgjorda. Allâh valde dem till Sin profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sällskap för att etablera Hans religion. Känn deras dygd, gå i deras fotspår och ta efter deras karaktärer så gott ni kan. De var säkerligen på den raka vägen.”1

Liknande rapporteras också från Ibn ´Umar. Det indikerar att de efterkommande generationerna skulle dels ha mindre kunskap, dels vara mer tillgjorda. Ibn Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) sade också:

Ni lever i en tid då dess lärde är många och dess predikanter är få. Men det kommer att komma en tid då dess lärde är få och dess predikanter är många.”2

Den som har mycket kunskap men talar lite är berömvärd, och den som har lite kunskap men talar mycket är klandervärd.

1Djâmi´ Bayân-il-´Ilm wa Fadhlih, sid. 419, och Mishkât-ul-Masâbîh (193).

2Abû Khaythamah i ”al-´Ilm” (109), at-Tabarânî i ”al-Mu´djam as-Saghîr” (8566) och al-Bukhârî i ”al-Adab al-Mufrad” (789).