14. Salaf och debatter

Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)

Bayân Fadhl ´Ilm-is-Salaf ´alâ ´Ilm-il-Khalaf, sid. 58-59

Vad Salafs imamer också hatade var dispyter och debatter kring det lovliga och olovliga. Islams imamer var inte sysselsatta med sådant. Det uppstod först efteråt när irakiska lärde och anhängare till ash-Shâfi´î och Abû Hanîfah började tvista om kontroversiella frågor. De skrev böcker om kontroversiella frågor och fördjupade sig i relaterade forskningar och debatter. Allt sådant hör till grundlösa nyheter. Det blev deras kunskap varpå de distraherades från nyttig vetenskap. Salaf fördömde det. Abû Umâmah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Inget folk har gått vilse efter att ha varit väglett utan att det har börjat debattera.” Därefter läste Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) upp följande vers:

مَا ضَرَبُوهُ لَكَ إِلَّا جَدَلًا بَلْ هُمْ قَوْمٌ خَصِمُونَ

”Men de nämner honom bara för att få till stånd en diskussion. Ja, de är människor som finner nöje i diskussioner!”12

Vissa från Salaf sade:

Om Allâh vill en slav väl, öppnar Han för honom dörren till kunskap och stänger dörren till debatter. Och om Allâh vill en slav ont, stänger Han för honom dörren till kunskap och öppnar dörren till debatter.”

Mâlik sade:

Jag har upplevt denna stads befolkning och sett att de föraktar denna myckenhet som människor spekulerar i idag.”

Det vill säga förgreningsfrågor.

143:58

2at-Tirmidhî (3253) och Ibn Mâdjah (48). God enligt al-Albânî i ”Sahîh-ut-Targhîb wat-Tarhîb” (141).