Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)

Bayân Fadhl ´Ilm-is-Salaf ´alâ ´Ilm-il-Khalaf, sid. 54-56

Några exempel på innovationer är de som hittades på av Mu´tazilah och deras anhängare när de började tala om Allâhs (ta´âlâ) essens och egenskaper utifrån rationalism. Det är farligare än tal om ödet därför att tal om ödet handlar om Hans handlingar medan detta är tal om Hans essens och egenskaper.

Dessa människor har delats upp i två grupper:

1 – En som avfärdar mycket av det som nämns i Qur’ânen och Sunnah. Deras argument är att de anser att de liknar skapelsens egenskaper. Exempelvis säger Mu´tazilah:

”Om Han hade beskådats, skulle Han ha varit en kropp. Man kan bara bli sedd om man är i en riktning.”

De säger också:

”Om Han hade talat ett hörbart tal, skulle Han ha varit en kropp.”

De fick medhåll av dem som avfärdar resningen. De avfärdade den eftersom de anser att den fordrar liknelse. Detta är alltså Mu´tazilahs och Djahmiyyahs metodik.

Salaf var enade om att dessa människor var innovatörer och vilsna. Många senare individer som tillskriver sig Sunnah och Hadith har anammat flera av dessa människors metodiker.

2 – En som bekräftar allt det utifrån grundlös rationalism. Deras åsikter är avvisade. Den metodiken hade bland andra Muqâtil bin Sulaymân och hans anhängare, såsom Nûh bin Abî Maryam och vissa Hadith-vetare, såväl tidigare som senare. Den inriktningen har även Karrâmiyyah. Vissa av dem bekräftade en kropp i relation till dessa egenskaper, antingen sett till formuleringen eller också sett till betydelsen. Andra bekräftade egenskaper i relation till Allâh som vare sig nämns i Qur’ânen eller i Sunnah, liksom rörelse, som enligt dem var en konsekvens av bekräftade egenskaper. Salaf fördömde Muqâtils dogm när han avvisade Djahm med hjälp av rationalistiska bevisningar. De förtalade honom strävt och vissa, däribland Makkî bin Ibrâhîm, al-Bukhârîs och andras lärare, ansåg det till och med vara tillåtet att döma honom till avrättning.

Det korrekta är Salafs metodik som gick ut på att framföra egenskapsrelaterade verser och hadither ordagrant utan tolkning, föreställning, jämförelse, fördjupning i betydelser eller analogier. Det är inte autentiskt att någon av dem, framför allt inte Imâm Ahmad, tyckte annorlunda.