Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

Fadhâ’il-ul-Qur’ân, ss. 131-132

De lärde har delade åsikter om vad som menas med dessa sju dialekter och vad de syftar på. Abû ´Abdillâh Muhammad bin Abî Bakr bin Farah al-Ansârî al-Qurtubî al-Mâlikî sade i ”Muqaddimât-ut-Tafsîr”:

”De lärde har trettiofem åsikter om de sju dialekterna. Abû Hâtim Muhammad bin Hibbân al-Bustî har nämnt dem, och jag kommer att ta upp fem av dem.”

Därefter räknade al-Qurtubî upp dem. Härnäst kommer jag att sammanfatta dem.

Den första åsikten delas av majoriteten, däribland Sufyân bin ´Uyaynah, ´Abdullâh bin Wahb, Abû Dja´far Muhammad bin Djarîr och at-Tahâwî. Enligt dem innebär sju dialekter sju varianter av närliggande betydelser men olikartade ord. Ett exempel på det är framträda, komma och anlända. at-Tahâwî sade:

”Det klaraste beviset för det är Abû Bakrahs hadith:

”Djibrîl och Mîkâ’îl kom till mig, varvid Djibrîl sade: ”Läs Qur’ânen utifrån en dialekt.” Då sade Mîkâ’îl: ”Ge honom mer.” Han sade: ”Läs Qur’ânen utifrån sju dialekter. Alla är tillräckliga så länge du inte avslutar en nådens vers med straff, eller en straffens vers med nåd.”

Det är som framträda, komma och anlända eller ila, snabba på och skynda.”1

Warqâ’ rapporterade från Ibn Abî Nadjîh, från Mudjâhid, från Ibn ´Abbâs, från Ubayy bin Ka´b, som läste Hans (ta´âlâ) ord:

يَوْمَ يَقُولُ ٱلْمُنَـٰفِقُونَ وَٱلْمُنَـٰفِقَـٰتُ لِلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ ٱنظُرُونَا نَقْتَبِسْ مِن نُّورِكُمْ

”Då skall hycklarna, männen såväl som kvinnorna, säga till de troende: ”Vänta på oss! Låt oss få litet av ert ljus!”2

på följande sätt:

أمهلونا

”Invänta oss […]”

أخرونا

“Avvakta oss […]”

أُرقبونا

“Bidda oss […]”

Dessutom läste han:

كُلَّمَا أَضَاء لَهُم مَّشَوْاْ فِيهِ

“[…] men när de lyser upp tar de några steg […]”3

på följande sätt:

مروا فيه

“[…] går de några steg […]”

سعوا فيه

“[…] rör de sig några steg […]”

at-Tahâwî och andra sade att då var det tillåtet att läsa Qur’ânen på sju dialekter, ty det var svårt för de flesta att läsa på Qurayshs dialekt och enligt Allâhs Sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) läsning på grund av bristande kunskap om skrift samt brist på precision och minne. at-Tahâwî, al-Bâqilânî och Shaykh Abû ´Umar bin ´Abdil-Barr hävdade att det var tillåtet i början, varefter tillståndet avskaffades i takt med att ursäkten försvann och det blev lättare att memorera, precisera och skriva.