Imâm Shams-ud-Dîn bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

Ighâthat-ul-Lahfân (1/159)

Därefter tar Satan honom till nästa fas där han adopterar den dödes grav som en avgud som han står hängivet vid, tänder ljus på, hänger skynken på, bygger moské på, dyrkar den genom att falla ned på ansikte inför den, varva den, kyssa den, vidröra den, resa till den och slakta vid den. Därefter tar han honom till ytterligare en fas där han kallar människorna till dyrkan av den graven och gör den till en plats som besöks regelbundet och vallfärdas till, med argumentet att den gagnar dem i de båda liven. Vår Shaykh [Ibn Taymiyyah] (rahimahullâh) sade:

”Dessa innovationer vid gravarna består av olika nivåer. Nivån som är mest avlägsen från föreskriften går ut på att man ber den döde om ärenden och åkallar honom om hjälp, vilket många människor gör… Dessa människor är en form av avgudadyrkare. Således kan det hända att Satan uppenbarar sig för dem i den dödes, eller i den frånvarandes, skepnad på samma sätt som han uppenbarar sig för idoldyrkare. Sådant kan förekomma bland vantrogna, bland avgudadyrkare och Bokens folk, då de tillber någon som de högaktar varpå Satan visar sig för dem. Måhända tilltalar han dem och berättar för dem om vissa dolda företeelser. Till denna nivå hör också att människor faller ned på ansikte inför dem, kysser dem och vidrör dem.

Den andra nivån går ut på att de åkallar Allâh (´azza wa djall) via den döde. Det göra många eftersläntrare. Handlingen är, enligt alla muslimer, innovation.

Den tredje nivån går ut på att åkalla honom.

Den fjärde nivån går ut på normen att åkall vid graven är bönhört eller bättre än i moskén, varför de reser till den för att be vid den och be om ärenden. Den handlingen är enhälligt en innovativ synd och förbjuden. Mig veterligen har inga imamer delade åsikter om den saken ehuru många eftersläntrare gör den. Somliga säger att en viss grav är medicin och beprövad. Sägningen om att ash-Shâfi´î reste till Abû Hanîfahs grav för att åkalla är en uppenbar lögn.”