Imâm Shams-ud-Dîn bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

Ighâthat-ul-Lahfân (1/149)

Det kan omöjligt vara föreskrivet och en fin handling att åkalla döda, åkalla genom döda eller åkalla vid döda om sådant inte praktiserades av de generationer som hyllades av Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Istället görs det av eftersläntare som inte lever som de lär och som gör sådant som de inte påbjuds. Vi vet hur Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förhöll sig till de begravda i drygt tjugo år till dess att Allâh (ta´âlâ) tog hans liv. Samma förhållande efterlevdes av hans renläriga kalifer. Precis samma förhållande anammades också av de resterande följeslagarna och deras rättsinniga efterföljare. Kan någon människa i världen lägga fram ett enda autentiskt, gott, svagt eller avbrutet citat från någon av dem som tyder på att de vände sig till gravar och åkallade vid dem i svåra tider? Eller att de vidrörde dem i välsignande syfte, bad vid dem, åkallade Allâh via de begravda eller åkallade dem direkt? Låt dem ge oss en enda relevant rapportering eller ens en bokstav. Visst klarar de av att göra det, stora mängder dessutom, men från eftersläntare. Ju längre tiden går desto värre blir det. Flera böcker har skrivits i ämnet, men ingen citerar Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), hans renläriga kalifer eller de resterande följeslagarna i sakfrågan.