Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Fatâwâ ´abr-al-Hâtif was-Sayyârah (14)

Tolkarna (المؤولة), som tolkar verserna såtillvida att de avleder dem från deras påvisningar, har ett tvivel som går ut på att så fort vi beskriver Allâh så som Han beskriver Sig själv, säger de att vi liknar Honom vid Hans skapelse – vilket vi inte får göra. Det tvivlet kan avvisas på ett ytterst enkelt sätt: När Allâh (´azza wa djall) bekräftar Sin hörsel och syn säger Han först:

لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ

”Ingenting är som Han…”1

I början av versen frånkänner Allâh (´azza wa djall) Sig själv att likna någon av Sina skapelser. När Han har frånkänt och dementerat det, bekräftar Han (tabârak wa ta´âlâ) Sin hörsel och syn och säger:

وَهُوَ السَّمِيعُ البَصِيرُ

”… – och Han är den Hörande, den Seende.”2

Dessa tolkare avvisas på så vis att det sägs till dem: Om vi säger att Allâh är den Hörande, säger vi också att ingenting är som Hans hörsel. Om vi säger att Allâh är den Seende, säger vi också att ingenting är som Hans syn. Om vi läser:

وجاء ربك والملك صفا صفا

”Och din Herre kommer med änglarna i slutna led.”3,

säger vi också att Hans ankomst är olik människans ankomst, ty:

لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ

”Ingenting är som Han…”