Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

ash-Sharh al-Mukhtasar ´alâ Bulûgh-il-Marâm (1/374)

Hâfidh Ibn Hadjar al-´Asqalânî (rahimahullâh) sade:

235 – Zayd bin Arqam (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”På Profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid brukade vi tala i bönen; en av oss kunde tala med sin vän om sina ärenden, till dess att följande vers sändes ned:

حَافِظُواْ عَلَى الصَّلَوَاتِ والصَّلاَةِ الْوُسْطَى وَقُومُواْ لِلّهِ قَانِتِينَ

”Förrätta regelbundet bönerna och den bön som har en central plats och res er i from ödmjukhet inför Allâh.”1

Vi beordrades att tiga och förbjöds att tala.”2

Rapporterad av al-Bukhârî och Muslim.

FÖRKLARING

Detta är sann ödmjukhet inför Allâh (´azza wa djall). Likaså sade Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till Mu´âwiyah bin al-Hakam (radhiya Allâhu ´anh):

”I denna bön lämpar sig inget människotal. Det handlar bara om Tasbîh, Takbîr och Qur’ân-läsning.”3

Precis som det står i Zayd bin Arqams hadith var det i islams begynnelse tillåtet att tala i bönen, varefter det blev obligatoriskt att tiga och förbjudet att tala. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَقُومُواْ لِلّهِ قَانِتِينَ

”[…] och res er i from ödmjukhet inför Allâh.”

Det vill säga inför Allâh allena. Tillägna inte ert stånd i bönen någon annan än Allâh. En bedjare som talar med sin granne delar upp sin bön mellan honom och Allâh. Bedjaren samtalar i förtrolighet med sin Herre. Om han därtill även pratar med sin granne, är hans bön inte längre tillägnad Allâh allena. Därmed samtalar han i förtrolighet både med sin Herre och med en annan människa. Således sade han:

وَقُومُواْ لِلّهِ قَانِتِينَ

”[…] och res er i from ödmjukhet inför Allâh.”

Det vill säga i tystnad. Därför sade han:

”Vi beordrades att tiga och förbjöds att tala.”