Visa svaghet och ödmjukhet när du tillber din Herre

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

ذِكْرُ رَحْمَةِ رَبِّكَ عَبْدَهُ زَكَرِيَّاإِذْ نَادَى رَبَّهُ نِدَاء خَفِيًّاقَالَ رَبِّ إِنِّي وَهَنَ الْعَظْمُ مِنِّي وَاشْتَعَلَ الرَّأْسُ شَيْبًا وَلَمْ أَكُن بِدُعَائِكَ رَبِّ شَقِيًّاوَإِنِّي خِفْتُ الْمَوَالِيَ مِن وَرَائِي وَكَانَتِ امْرَأَتِي عَاقِرًا فَهَبْ لِي مِن لَّدُنكَ وَلِيًّا

”[Detta är] en berättelse om hur din Herre bevisade Sin tjänare Zakariyyâ Sin nåd. När han i en tyst bön bad till sin Herre, sade han: ”Herre! Min kropp har blivit svag och mitt huvud har vitnat, men aldrig har Du, Herre, låtit mig gå ohörd ifrån Dig. Jag oroar mig vid tanken på vad mina närmaste och mina medbröder [kan företa sig] när jag är borta. Min hustru har varit ofruktsam. Skänk mig av nåd en [son och] efterföljare.”1

Allâh nämner hur Zakariyyâ nämner sin svaghet i samband med åkallan. På andra platser poängterar han sin ålderdom:

قَالَ رَبِّ أَنَّى يَكُونُ لِي غُلَامٌ وَكَانَتِ امْرَأَتِي عَاقِرًا وَقَدْ بَلَغْتُ مِنَ الْكِبَرِ عِتِيًّا

”Han sade: ”Herre! Hur skulle jag kunna få en son, när min hustru är ofruktsam och jag är en skröplig och orkeslös åldring?”2

بِّ أَنَّىَ يَكُونُ لِي غُلاَمٌ وَقَدْ بَلَغَنِيَ الْكِبَرُ وَامْرَأَتِي عَاقِرٌ

”Han sade: ”Herre, hur skulle jag kunna få en son? Jag har ju uppnått hög ålder och min hustru är ofruktsam.”3

Att han nämner sin svaghet i det här sammanhanget bevisar att den bedjande skall nämna sin svaghet och visa rädsla och ödmjukhet när han åkallar.

119:2-5

219:8

33:40