Vem ligger bakom ar-Râzîs ”al-Fiqh al-Akbar”?

Avhandlingen ”al-Fiqh al-Akbar” innehåller flera frågor som enligt mig avviker från Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs metod. Det fasansfulla är att denna avhandling som är så liten i storlek består av så många fel, vilket får en att tvivla än mer på dess äkta associering till Imâm Abû Hanîfah som är en av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs imamer.

För det andra säger han i ”al-Fiqh al-Akbar”:

Han har alltid haft och kommer alltid att ha Sina namn och essens- och handlingsegenskaper. Essensegenskaperna är livet, förmågan, kunskapen, talet, hörseln, synen och viljan. Handlingsegenskaperna är skapandet, försörjningen, frambringan, bildningen, tillverkningen och andra.”1

För det första är det allom bekant att Imâm Abû Hanîfah (rahimahullâh) föddes 80 och dog 150. Han tillhörde alltså de tidigare generationerna, han var faktiskt en efterföljare. Om du funderar över Salafs uttalanden om Allâhs egenskaper finner du inga som helst spår av att de delades in i essensegenskaper och handlingsegenskaper. Salaf behandlade alla egenskaper likadant. Denna indelning av egenskaper kom till först efter att skolastikers och filosofers tillgjorda teser har dykt upp… Detta är något som övertygar den opartiske forskaren att Abû Hanîfah har ingenting med indelningen att göra och att han förmodligen aldrig ens slogs av tanken. Det kastar än större skuggor av osäkerhet över den här bokens associering till honom (rahimahullâh).

För det andra kan du se hur han nämner följande essensegenskaper:

Essensegenskaperna är livet, förmågan, kunskapen, talet, hörseln, synen och viljan.”

Bara sju essensegenskaper. Exakt samma sju egenskaper förespråkades av Ibn Kullâb som sedermera anammades av Ashâ´irah. Jag skall nu citera två av Ashâ´irahs imamer – Abûl-Hasan al-Ash´arî och al-Bâqilânî – för att du skall se hur deras uttalanden inte bara har samma innebörd utan nästintill samma formulering som i ”al-Fiqh al-Akbar”.

Abûl-Hasan al-Ash´arî (d. 324) sade:

De är enade om att Allâh har ett liv som Han alltid lever med, vetskap som Han alltid vet med, förmåga som Han alltid är förmögen med, tal som Han alltid talar med, vilja som Han alltid vill med, hörsel och syn som Han alltid hör och ser med.”2

Titta hur han nöjde sig med att beskriva Allâh med enkom sju egenskaper, något inte hade inträffat förr i världen. Samma sak står i ”al-Fiqh al-Akbar” och likheten är slående. Även i ”al-Fiqh al-Akbar” efterträds de tidigare orden med:

Han har alltid vetat med Sin vetskap och vetskapen är en evig egenskap. Han har alltid varit förmögen med Sin förmåga och förmågan är en evig egenskap. Han har alltid varit talande och talet är en evig egenskap.”3

Titta hur pass lika dessa betydelser och formuleringar är varandra.

al-Bâqilânî (d. 338) sade:

Hans essensegenskaper är de Han alltid har varit och alltid kommer att vara beskriven med. De är livet, kunskapen, förmågan, hörseln, synen, talet och viljan.”4

Jämför al-Bâqilânis ord med det som står i ”al-Fiqh al-Akbar” för att se en nästintill exemplarisk likhet. Kan man verkligen tro att boken ”al-Fiqh al-Akbar” är skriven av Abû Hanîfah (d. 150)? Är det rimligt att dessa individer som levde nästan två århundraden efter varandra råkade skriva så likt varandra? Eller är det så att Abû Hanîfah lade grunderna till skolastikerna och undanhöll dem från sina anhängare så att Abûl-Hasan al-Ash´arî och al-Bâqilânî upptäckte dem och sedermera grundade Ashâ´irahs metodik om de sju egenskaperna?

Inga dessa hypoteser kan accepteras av en frisk och klok människa. Således är det naturligt och självklart att Abû Hanîfah har ingenting att göra med avhandlingen ”al-Fiqh al-Akbar”. Den avhandlingen är vare sig hans skrift eller hans ord. Den har hittats på av hans anhängare bland Ashâ´irah och Mâturîdiyyah och associerats till honom för att den skall kunna spridas och propageras.

1al-Fiqh al-Akbar, sid. 301

2Risâlah ilâ Ahl-ith-Thaghr, sid. 121

3al-Fiqh al-Akbar, sid. 301

4Tamhîd-ul-Awâ’il, sid. 48