“Varningar för Ahl-ul-Bid´ah orsakar hårda hjärtan”

Fråga: Vissa bröder säger att tal om islamiska sekter och meningsskiljaktigheter leder till återfall, reducerar dyrkan och orsakar hårda hjärtan.

Svar: Det stämmer om varningarna görs utav egenintressen och lustar. Om de däremot görs utav välvilja för muslimerna och varning till dem för ondskan, anses varningar för innovationer och villfarelser vara en av de största plikterna.

De lärda anses inte vilja människorna väl, kalla och förkunna det islamiska budskapet som sig bör så länge de inte förklarar för människorna skillnaden mellan sanning och falskhet. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Jag kommer att lämna er på en klarhet. Dess natt är som dess dag. Den ende som avviker från den efter mig är den förgjorde.”1

De lärda måste rena denna Sharî´ah på alla föroreningar av människans lustar, villfarelser och avvikelser. Det spelar ingen roll om det rör sig om trosläran, dyrkan eller något annat. Däremot måste varnaren göra det för Allâhs sak och utav välvilja till samfundet. Han måste varna dem för det som skadar dem i de båda liven.

Den som varnar utav egenintressen och lustar gör den fulaste handlingen om han så skulle tillbringa nätterna i dyrkan, be och gråta för människans skull. Om han läser Qur’ânen och Sunnah och gråter framför människorna för att det skall sägas att han är lärd, kallare, predikant, det ena och det andra, stämmer det att hans hjärta blir hårt och att han ådrar sig Allâhs (´azza wa djall) vrede.

Sammanfattningsvis stiger personens tro om han talar och råder för Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) sak och för att varna muslimerna. Ty avvisning av Ahl-ul-Bid´a är Djihâd. Försvar av Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah är bästa Djihâd. Det sade Abû ´Ubayd al-Qâsim bin Sallâm, vilket Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) nämnde från honom. Det anses även vara en typ av sändebudens (sallâ Allâhu ´alayhim wa sallam) Djihâd när de förkunnade kallet till Allâhs religion och lade fram riktiga råd.

1Ibn Mâdjah (44). Autentisk enligt al-Albânî i ”Sahîh-ul-Djâmi´” (4369).