Igår kväll blev jag uppringd av en ungdom som frågade om det är obligatoriskt att påbjuda det goda och förbjuda det onda. Jag svarade i enlighet med hadîthen:

”Om någon av er ser något ont, skall han ändra på det med handen. Om han inte klarar av det, får han göra det med munnen. Om han inte klarar av det, får han göra det med hjärtat – och det är den svagaste tron.”1

Till sist hamnade han på en annan fråga: Vad tycker du om revolt och sprängattentat? Det frågade han efter att ha nämnt att vissa lärda påbjuder det goda och förbjuder det onda. När jag svarade honom utmed hadîthen sade han att vissa lärda menar att det är olämpligt nu. Då påminde jag honom att han nyligen hade sagt att vissa av dem efterlever den plikten. Jo, sade han, det vill säga de unga lärda. De äldre lärda anser att man skall vara tyst, sade han. Därefter frågade han om sprängattentat. Jag förmenade honom det och sade att de får nöja sig med att påbjuda det goda och förbjuda det onda. För det första är sprängattentat inget islamiskt medel. För det andra är de fruktlösa. Han hamnar under prosan:

Jag ser glöd i askan och svaga gnistor i elden

Den håller på att bli en brasa

Elden slaktas till de två högtiderna

och ett krig bryter först ut på grund av tal