Välsignad man, förstörd man

Imâm Shams-ud-Dîn bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)
Risâlah Ibn-il-Qayyim ilâ Ahad Ikhwânih, sid. 3

En mans välsignelse ligger i att han lär ut godhet var han än befinner sig och vill alla han träffar väl. Allâh (ta´âlâ) berättade att Messias (´alayhis-salâm) sade:

وَجَعَلَنِي مُبَارَكًا أَيْنَ مَا كُنتُ

”Han har välsignat mig, var jag än befinner mig.”1

Det vill säga att han undervisade i godhet, kallade till Allâh, påminde andra om Honom och uppmanade dem att lyda Honom. Det hör som sagt till en mans välsignelse. Den som saknar den egenskapen saknar välsignelse. Det finns ingen välsignelse i att möta och träffa honom. Faktum är att välsignelsen försvinner till och med från honom som möter och träffar honom. Sådana människor leder bara till bortkastad tid och förstört hjärta. Alla sjukdomar som slaven drabbas av beror ju på bortkastad tid och förstört hjärta. Slutligen förlorar man även sin andel, rang och position hos Allâh. Vissa lärare brukade säga:

”Akta er för sällskap som resulterar med bortkastad tid och förstört hjärta. Med bortkastad tid och förstört hjärta förstörs slavens hela liv.”

1 19:31