Vad är domen för två Taslîm i begravningsbönen och tal efter begravningen?

Fråga: I vissa länder har jag sett hur imamen gör Taslîm två gånger i begravningsbönen och sedan predikar för människorna om döden och påminner dem om att alla skall dö. Har handlingen någon grund?

Svar: Det finns lärda som säger att Taslîm skall göras två gånger. Det är inga problem att göra Taslîm två gånger.

Angående det motiverande och avskräckande talet innan liket tas upp eller på begravningsplatsen, så är det inte Sunnah. Det har inte bekräftats från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att han höll tal efter begravningsbönen eller på begravningsplatsen. Det enda som har rapporterats är att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kom till begravningsplatsen al-Baqî´ och fann en grupp människor sitta i väntan på att begrava sin bortgångne. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) satte sig ned och så gjorde människorna. Det var där och då som han satt ned och gav dem en påminnelse. Det var inte i form av ett tal1.

Vid ett annat tillfälle var han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) på en begravningsplats när han sade:

”Det finns ingen utav er utan att hans plats i paradiset och Elden är bestämd.” De sade: ”Allâhs sändebud! Skall vi inte förlita oss på det bestämda och låta bli att handla?” Han svarade: ”Handla! Allt är underlättat för det som man är skapad för. För de lyckliga är de lyckligas handlingar underlättade och för de olyckliga är de olyckligas handlingar underlättade.” Därefter läste han upp Allâhs (ta´âlâ) ord:

فَأَمَّا مَن أَعْطَى وَاتَّقَى وَصَدَّقَ بِالْحُسْنَى فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْيُسْرَى وَأَمَّا مَن بَخِلَ وَاسْتَغْنَى  وَكَذَّبَ بِالْحُسْنَى فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْعُسْرَى

”För den som villigt ger [av sina ägodelar] och fruktar Allâh och som tror på det högsta goda, skall Vi göra det lätt [att följa religionens bud]. Men den som håller hårt om penningpåsen och som [därför att han är rik] tror sig vara fri från allt beroende och som förnekar det högsta goda, [för honom] skall Vi göra det tungt och svårt.”23

1Ahmad (4/287) och Abû Dâwûd (4751).

292:5-10

3al-Bukhârî (1362) och Muslim (2647).