Vad är domen för att bygga hus på muslimska gravar?

Fråga: Jag har ärvt ett hus från min benådade moder. Huset har rivits och renoverats. Det finns många gravar runt det. När vi grävde upp dess grund hittade vi förtvinade skelett som förmodligen tillhör de närliggande gravarna. Jag förde bort skeletten och grävde ned dem långt bort från hemmet. Huset har renoverats färdigt men är omgivet av gravar. Vi har ärvt dessa hem från våra förfäder och har inga andra hem eller marker att bygga på. Har vi rätt att bo i det här huset? Var det syndigt av mig att flytta på skeletten?

Svar: Om gravarna tillhörde muslimer, så hade de mer rätt till marken än ni. När de begravdes i den blev de dess ägare. Ni får inte bygga ert hus på muslimernas gravar. Om ni är övertygade om att det är byggt på gravar, åläggs ni att avlägsna byggnaden så att det inte finns några byggnader på gravarna. Att ni saknar ett annat hem betyder inte att ni får ockupera andra muslimers hem. Gravarna är de dödas hem. Ni får inte bo där så länge ni vet att människor är begravda där.

Beträffande frasen ‘min benådade moder’, så fördöms den av vissa människor eftersom vi inte vet ifall hon tillhör de benådade eller inte. Fördömandet är korrekt om personen avser att den döde har benådats. Han får inte säga att någon har benådats eller straffats utan kunskap. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَلاَ تَقْفُ مَا لَيْسَ لَكَ بِهِ عِلْمٌ إِنَّ السَّمْعَ وَالْبَصَرَ وَالْفُؤَادَ كُلُّ أُولئِكَ كَانَ عَنْهُ مَسْؤُولاً

”Befatta dig inte med det som du inte riktigt vet; hörseln, synen och hjärtat skall [alla en Dag] tillfrågas om detta.”1

Dock avser inte folk en definitiv underrättning. När de talar exempelvis om den benådade fader, modern eller systern, menar de inte att fastställa något. Deras syfte är att de ber Allâh (ta´âlâ) benåda dem. Det finns en skillnad mellan bön och underrättning. Därför säger vi exempelvis:

رحمه الله

”Må Allâh benåda honom.”2

غفر الله له

”Må Allâh förlåta honom.”3

Enligt det arabiska språket finns det ingen skillnad mellan fraserna ‘den benådade” och ‘må Allâh benåda honom’. När den ena frasen förbjuds förbjuds även den andra.

Jag anser att fraserna som ‘den benådade’ och ‘den förlåtne’ inte skall fördömas. Ty vi underrättar inte om att Allâh har benådat eller förlåtit den döde, utan vi ber Allâh göra det och hoppas på det. Det sägs alltså utav hopp och bön och inte utav underrättning. Det finns som sagt en skillnad mellan dem båda.

117:36

2Bokstavligt ”Allâh benådade honom”.

3Bokstavligt ”Allâh förlät honom”.