Fråga: Vad är domen för att be begravningsbönen i den dödes frånvaro? Vad är domen för att be begravningsbönen vid en grav och hur länge kan det göras?

Svar: Beträffande begravningsbönen i den dödes frånvaro, så är den inte Sunnah om det finns någon som har bett begravningsbönen för den döde. Exempel på det är personen som dör i en ödemark eller i ett otroget land och det känns inte vid att någon har bett för honom. I så fall är det obligatoriskt att be för honom. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad för Negus och befallde följeslagarna att göra samma sak. Följaktligen gick han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ut till böneplatsen och bad med dem1.

Begravningsbönen i den dödes frånvaro har bara rapporterats i samband med Negus, ty man visste inte ifall det fanns någon i hans land som bad för honom. Det är däremot inte Sunnah att be begravningsbönen i den dödes frånvaro om man vet att den har betts för honom i hans hemland.

Vad beträffar begravningsbönen vid graven, så är den Sunnah. Det har bekräftats från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Dock begränsar vissa lärda den vid en månad medan andra begränsar den inte alls. Den korrekta åsikten är att bönen saknar tidsbegränsning. Det är emellertid ett villkor att den döde dog under den bedjandes livstid. Den bedjande skall alltså ha varit född och haft urskiljningsförmåga när den döde dog. Annars är det inte Sunnah att be för den döde. Exempel på det är att en person dör 1400, samma år som en annan person föds. Det är inte korrekt att den sistnämnde ber begravningsbönen för den döde när han blir äldre eftersom han hade urskiljningsförmåga när han dog. Ett annat exempel är att en person dör medan en annan föddes 1380. Denne kan be för den döde eftersom han hade urskiljningsförmåga när han dog.

Jag säger detta för att ingen skall innovera och gå till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav för att be begravningsbönen för honom och följeslagarna i al-Baqî´. Det har nämligen inte rapporterats.

Sammanfattningsvis får man be begravningsbönen vid graven utan någon tidsbegränsning förutsatt att den döde dog när den bedjande hade urskiljningsförmåga.