Utmed detta är vi Salafiyyûn

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (904)

När jag var i Damaskus fick jag ett besök av en av våra bröder som hade hamnat i debatt med en individ tillhörande Hizb-ut-Tahrîr. Som ni säkert redan vet, har Hizb-ut-Tahrîr principer och regler som skiljer sig från de lärdes kända principer. En av deras principer är att påbud inte åsyftar plikt, utan rekommendation. De är pragmatiska och tolkar texter i form av plikt, rekommendation, instruktion och så vidare. Men i princip anser de inte att påbud åsyftar plikt.

I vilket fall som helst, fick jag besök av denne individ som klagade på att han och hans kompanjon var oense i sakfrågan. Han klarade inte av att göra något, framför allt inte med tanke på att kompanjonen var hans läromäster i yrket. Dessutom hade han ingen islamisk kunskap för att kunna debattera med honom. Istället för att förklara saken för honom i detalj, sade jag till honom: ”Nästa gång han ropar på dig, ska du låtsas som att du inte hör honom. Vad han än säger till dig, ska du bara ignorera honom.” När det utspelade sig efteråt, blev mannen arg och undrade varför ynglingen inte svarade honom. Då sade brodern: ”Mäster! Jag har förstått från dig att påbud inte åsyftar plikt. I och med att det inte åsyftar plikt behöver jag inte göra det du säger åt mig att göra.”

Varför nämner jag detta? Därför att när en följeslagare hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) påbjuda något eller förmena något, visste sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om följeslagaren förstod att påbudet är obligatoriskt eller inte, eller om förmeningen är avskräckande eller inte. En följeslagare förkunnar först sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord, därefter sin egen förståelse av sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord. Utmed detta säger jag att vi är Salafiyyûn.