Ut ur islam och in i idoldyrkan

Imâm Shams-ud-Dîn bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

Ighâthat-ul-Lahfân (1/145)

Ibrâhîm an-Nakha´î sade:

De föraktade tegelstenar på gravar.”

Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) sade på sin dödsbädd:

Res inget tält på min grav.”

Imâm Ahmad föraktade tält på gravar.

Dessa människor som högaktar gravar, gör dem till böneplatser, tänder ljus på dem och bygger moskéer och kupoler på dem annullerar det Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallde och bekrigar hans budskap. Det värsta sättet att göra det är att ta gravar till böneplatser och tända ljus på dem. Bådadera är grava synder. Flera lärde från Imâm Ahmads rättsskola har konkretiserat att handlingarna är förbjudna. Abû Muhammad al-Maqdisî sade:

Om det hade varit tillåtet att tända ljus på dem skulle inte profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbannat dess utövare. Dels innebär tända ljus på gravar slöseri, dels innebär de överdriven vördnad av gravar som påminner om avgudadyrkarnas vördnad… Utifrån denna hadith är det inte tillåtet att göra gravar till böneplatser, men också för att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Må Allâh förbanna judarna och nasaréerna. De gjorde sina profeters gravar till böneplatser.”

´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) sade:

Han varnade för deras handling. Annars hade hans grav varit öppen, men han fruktade att den skulle göras till en böneplats.”1

Att uppsöka gravar i syftning på bön påminner om avgudadyrkarnas dyrkan. Jag har redan nämnt hur idoldyrkan började med högaktning av döda i form av avbildning, vidrörning av dem och bön vid dem.”

Dessa vilsna avgudadyrkare har gått så långt att de har till och med påbjudit vallfärder till gravar. En extremist har till och med skrivit en bok i ämnet vid namn ”Manâsiku Hadjdj-il-Mashâhid” och låtit vallfärder till gravar utmana vallfärden till Heliga moskén. Sådana handlingar innebär självklart uteslutning ur islam och ingång i idoldyrkarnas religion.

1al-Bukhârî (436) och Muslim (531).