Uppror mot makthavaren leder till större ondska

Som helhet försöker Ahl-us-Sunnah lyda Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) så gott de kan. Han (ta´âlâ) sade:

”Frukta därför Allâh efter måttet av er förmåga.” (64:16)

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Om jag befaller er något, skall ni utföra det så gott ni kan.”

De vet att Allâh har sänt Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) med allt som gynnar tjänarnas världsliga liv såväl som deras liv efter detta. Dessutom vet det att han befallde välfärd och förbjöd ofärd. Om en handling bestod av välfärd och ofärd, tog de sig an välfärden om välfärden var större och lämnade ofärden om ofärden var större. Sannerligen sände Allâh (ta´âlâ) Sitt sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att anskaffa sig välfärd och fullborda den samt för att utrota ofärden och reducera den.

Om då en person tar makten, som Yazîd, ´Abdul-Malik, al-Mansûr eller någon annan, må det sägas att det är obligatoriskt att hindra honom från det och kriga mot honom till dess att han lämnar ifrån sig makten. Detta anser de som hävdar att man skall ta till sig vapen. Däremot består denna åsikt av ofärd. Ofärden i denna handling är större än dess välfärd. Det är sällan att man gör uppror mot makthavaren, utan att det leder till ännu större ondska. Exempel på det är upproren mot Yazîd i al-Madînah, Ibn-ul-Ash´aths uppror mot ´Abdul-Malik i Irak, Ibn-ul-Muhallabs uppror mot sin son i Khurâsân, Abû Muslims uppror mot dem och upproret mot al-Mansûr i al-Madînah och Basrah. Det yttersta dessa människor kan åstadkomma, är att de antingen förlorar eller vinner för att därefter själva bli av med makten. Både ´Abdullâh bin ´Alî och Abû Muslim dödade oerhört många människor. Därefter blev de båda dödade av al-Mansûr.

Vad gäller det som hände vid Harrah och det som hände Ibn-ul-Ash´ath, Ibn-ul-Muhallab och andra, förlorade både de och deras anhängare. Följaktligen etablerade de varken någon religion eller stannade kvar vid liv. Allâh (ta´âlâ) befaller inget som varken leder till välfärd i detta liv eller i livet efter detta. Detta gäller även om dessa handlingars utövare hör till Allâhs fromma och nära vänner vilkas boning är paradiset. De är inte bättre än ´Alî, ´Â’ishah, Talhah eller az-Zubayr. Trots det, var deras krig inte berömvärda – och de innehar en större position hos Allâh och en bättre avsikt än alla andra.

I striden vid al-Harrah deltog flera lärda och religiösa människor. Detsamma gäller Ibn-ul-Ash´aths anhängare – må Allâh förlåta dem.

Det sades till ash-Sha´bî efter Ibn-ul-Ash´aths prövning:

”Var har du varit, ´Âmir?” Han sade:

Jag har varit där poeten sade:

Vargen ylade och jag begav mig för att lyssna till vargen när den ylar

Och människan skrek och fick mig nästan att flyga iväg

Vi drabbades av en prövning. Vi var varken fromma och gudfruktiga eller syndiga och starka.

al-Hasan al-Basrî brukade säga:

”al-Hadjdjâdj är Allâhs straff. Ni klarar inte av att avvärja Allâhs straff med era händer. Istället åläggs ni underlydnad och underkuvelse. Sannerligen säger Allâh:

”Vi har låtit dem utstå prövningar och lidanden, men de ödmjukade sig inte inför sin Herre och de kommer inte att be om nåd.” (23:76)

Talq bin Habîb brukade säga:

”Håll er borta från prövningar med gudsfruktan.”

De bästa Muslimerna brukade förbjuda strid under prövningar. T ex brukade ´Abdullâh bin ´Umar, Sa´îd bin al-Musayyib, ´Alî bin al-Husayn och andra förbjuda uppror mot Yazîd. Likaså brukade al-Hasan al-Basrî, Mudjâhid och andra förbjuda uppror under Ibn-ul-Ash´aths prövning.

Således etablerades Ahl-us-Sunnahs angelägenhet med att låta bli att strida under prövningar baserat på de autentiska hadîtherna från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). De nämnde denna fråga i sina trosrelaterade böcker och beordrade att man härdar med makthavarna och inte strider mot dem – även om många lärda och religiösa [dessförinnan] hade deltagit i dessa strider.