Imâm al-Husayn bin Mas´ûd al-Baghawî (d. 516)

Ma´âlim-ut-Tanzîl (3/264-265)

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَإِسْمَاعِيلَ وَإِدْرِيسَ وَذَا الْكِفْلِ كُلٌّ مِّنَ الصَّابِرِينَ

“OCH Ismâ´îl, Idrîs och Dhûl-Kifl. De hörde alla till dem som visar tålamod och uthållighet.”1

Ismâ´îl var son till Ibrâhîm. Idrîs var Enok (sallâ Allâhu ´alayhim wa sallam). Alla var de tålmodiga med Allâhs sak. Det råder dock delade åsikter om Dhûl-Kifl. ´Atâ’ sade:

“Allâh uppenbarade för en av Israels profeter: “Jag vill ta din själ. Lägg fram ditt herravälde för israeliterna. Den som uppdrar sig efter dig att be om nätterna, utan att få nog, fasta om dagarna, utan att bryta fastan, döma människorna och inte förargas, ska du uppdraga ditt herravälde.” Han gjorde som han blev tillsagd. En yngling reste sig upp och sade: “Jag uppdrar mig (أتكفل) det efter dig.” Således uppdrogs han det och han skötte sitt uppdrag väl. Följaktligen tackade Allâh honom för det och gjorde honom till profet, varvid han fick namnet Dhûl-Kifl (Uppdragstagaren).”…

Det har också sagts att Dhûl-Kifl var en man som uppdrog sig att be hundra Raka´ât om natten till dess att Allâh tog hans liv, vilket han också gjorde.

Det råder delade åsikter om han var profet. Vissa sade att han var profet. Andra sade att han var Ilyâs (´alayhis-salâm). En tredje teori är att han var Zakariyyâ (´alayhis-salâm). Abû Mûsâ sade:

“Han var en rättfärdig man och ingen profet.”