´Umar och Satan

´Allâmah Rabî´ bin Hâdî al-Madkhalî

al-Wasâyâ al-Manhadjiyyah, sid. 231-232

Till ´Umars (radhiya Allâhu ´anh) dygder hör Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa salam) ord:

Fortsätt, al-Khattâbs son! Jag svär vid Honom i Vars hand min själ ligger att du inte tar en väg utan att Satan tar en annan väg än den väg som du tar.”1

Det vill säga att Satan flydde ´Umar. Historiken bakom denna hadith återberättas av Muhammad bin Sa´d bin Abî Waqqâs som återberättade sin fader som sade:

´Umar bad om tillstånd att få komma in till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som omgavs av kvinnor från Quraysh. Högljutt talade de till honom och ställde många frågor till honom. Då ´Umar bad om tillstånd avskärmade de sig omedelbart. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lät honom komma in och började skratta. ´Umar sade: ”Må Allâh låta dina tänder skratta, Allâhs sändebud!” Han sade: ”Jag förvånas av dessa kvinnor som var hos mig. Så fort de hörde din röst avskärmade de sig omedelbart.” ´Umar sade: ”Du har mer rätt att rädas, Allâhs sändebud!” Därefter sade ´Umar: ”Ni fiender till er själva! Räds ni mig men inte Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)?” De svarade: ”Ja. Du är hårdare och strävare än Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).” Då sade Allâhs sändebud: ”Jag svär vid Honom i Vars hand min själ ligger att du inte tar en väg utan att Satan tar en annan väg än den väg som du tar.”

Denna väg är vid och möjliggör för tusen djävlar att passera. Trots det flydde Satan honom utav fruktan när han såg honom. Att ´Umar skulle fortsätta åsyftar respekt och högaktning av Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Allâh (ta´âlâ) sade:

لِتُؤْمِنُوا بِاللَّهِ وَرَسُولِهِ وَتُعَزِّرُوهُ وَتُوَقِّرُوهُ وَتُسَبِّحُوهُ بُكْرَةً وَأَصِيلًا

För att ni skall tro på Allâh och Hans Sändebud och stödja och ära honom och prisa Honom morgon och afton!”2

Ty höjda kvinnoröster i profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) närvaro går emot respekt och högaktning.

1Ahmad (1/171), al-Bukhârî (3294) och Muslim (2396).

248:9