Tvångstankar relaterade till uttal och läsning

Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

Sharh Ighâthat-il-Lahfân (40)

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

Till tvångstankar hör också uttal och tillgjordhet relaterad till ämnet. Abûl-Faradj bin al-Djawzî sade:

Iblîs har lurat en mängd bedjare när det kommer till uttal. Du ser hur de upprepande gånger säger:

الحمد الحمد

Lov, lov.”

På så sätt utelämnar de bönens etikett. Ibland lurar han dem med att lägga extra stor vikt vid att uttala bokstaven (ض) i:

المَغضُوبِ

… de som drabbats av vrede…”1

Jag har sett folk överdriva så mycket med den bokstaven att de spottar när de uttalar den. Det räcker att bokstaven uttalas rätt. Iblîs får dessa människor att överdriva och måna så mycket om uttalet att de försummar förståelsen. Allt det hör till Iblîs tvångstankar.”2

Det är ett problem. Idag har de slaktat Tadjwîd. De bryr sig om uttal och försummar betydelser och praktik. De bryr sig bara om Tadjwîd och uttal och termer som (غنة), (إدغام) och (قلقلة). Allâh (djalla wa ´alâ) sade:

وَلَقَدْ يَسَّرْنَا الْقُرْآنَ لِلذِّكْرِ فَهَلْ مِن مُّدَّكِرٍ

Vi har gjort Qur’ânen lätt att minnas; finns det någon som bevarar i minnet?”3

Qur’ânen är underlättad:

وَرَتِّلِ الْقُرْآنَ تَرْتِيلًا

Och läs högt ur Qur’ânen i en lugn och jämn rytm, med klart uttal och tanken fäst vid dess mening.4

Det vill säga varken för snabbt eller för långsamt, utan måttligt. De överdriver med Tadjwîd och bryr sig inte om något annat än Tadjwîd. Om du frågar dem om betydelsen, vet de inte. Det är inte så det ska vara.

11:7

2Ighâthat-ul-Lahfân (1/119).

354:22

473:4