Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Allâh accepterar ingens bön efter att hans tvagning har brutits förrän han tvår sig.”1

Det bevisar att rening efter naturligt behov är ingalunda krav för tvagning. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade ju ”… förrän han tvår sig” och befallde inte att könet och dylikt tvättas först. Så om en person tvår sig först och därefter tvättar eller torkar sig efter naturligt behov, är hans tvagning korrekt enligt den övervägande åsikten. Andra lärde menar att tvagningen är ogiltig förrän han tvättar eller torkar sig efter naturligt behov först. Dock bevisar såväl versen som hadîtherna att det saknas samband mellan rening efter naturligt behov och tvagning:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ إِذَا قُمْتُمْ إِلَى الصَّلاةِ فاغْسِلُواْ وُجُوهَكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ إِلَى الْمَرَافِقِ وَامْسَحُواْ بِرُؤُوسِكُمْ وَأَرْجُلَكُمْ إِلَى الْكَعْبَينِ

”Troende! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med händerna över huvudet och fötterna upp till fotknölarna.”2

Han befallde inte att blygden tvättas först. Åsikten som kräver tvättning eller torkning efter naturligt behov innan tvagning kan nämligen diskuteras. Den korrekta åsikten är att det inte alls är något villkor. Däremot är ett av bönens villkor att kroppen är ren från urin och avföring, men det villkoret är enskilt.