Två sorters sjukdomar i Ramadhân

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Madjmû´-ul-Fatâwâ (19/111-112)

Fråga: Får en sjukling som är ålagd att föda fattiga ge mat till otrogna i otrogna länder?

Svar: Först och främst måste vi veta att det finns två sorters sjukdomar:

1 – Botliga sjukdomar som uppstår akut. Här säger Allâh (ta´âlâ):

فَمَن كَانَ مِنكُم مَّرِيضًا أَوْ عَلَى سَفَرٍ فَعِدَّةٌ مِّنْ أَيَّامٍ أُخَرَ

”Men den av er som är sjuk eller på resa får ta igen motsvarande antal dagar.”1

I detta fall får sjuklingen återhämta sig och fasta därefter. Om han skulle dö innan han tillfrisknar, är han inte ålagd något. Ty Allâh har bara ålagt honom att ta igen sina missade dagar vid ett annat tillfälle, något denne aldrig fick uppleva. Han är lik den som dör i Sha´bân innan Ramadhân; ingen är ålagd att fasta å hans vägnar.

2 – Kroniska och obotliga sjukdomar såsom cancer, njursjukdomar och diabetes – må Allâh skydda oss mot dem. I dessa fall får sjuklingen lov att utelämna fastan och istället föda en fattig person för varje dag som inte fastas. Detsamma gör de ålderstigna som inte klarar av att fasta; de ska låta bli att fasta och istället föda en fattig person för varje dag som de inte fastar. Beviset för det är Allâhs (ta´âlâ) ord i Qur’ânen:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ كُتِبَ عَلَيْكُمُ الصِّيَامُ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ أَيَّامًا مَّعْدُودَاتٍ فَمَن كَانَ مِنكُم مَّرِيضًا أَوْ عَلَى سَفَرٍ فَعِدَّةٌ مِّنْ أَيَّامٍ أُخَرَ وَعَلَى الَّذِينَ يُطِيقُونَهُ فِدْيَةٌ طَعَامُ مِسْكِينٍ

”Troende! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er, så att ni fruktar. Ett begränsat antal dagar. Men den av er som är sjuk eller på resa får ta igen under motsvarande antal dagar och de som har möjlighet skall som offer ge en nödställd att äta.”2

I början fick kapabla lov att föda fattiga istället för att fasta samtidigt som fastan underströks som bättre. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَأَن تَصُومُواْ خَيْرٌ لَّكُمْ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ

”Och fastan är bättre för er – om ni bara visste!”3

Där och då var det upp till var och en att antingen fasta eller också föda. Sedermera blev det obligatoriskt för alla att fasta:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ كُتِبَ عَلَيْكُمُ الصِّيَامُ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ أَيَّامًا مَّعْدُودَاتٍ فَمَن كَانَ مِنكُم مَّرِيضًا أَوْ عَلَى سَفَرٍ فَعِدَّةٌ مِّنْ أَيَّامٍ أُخَرَ وَعَلَى الَّذِينَ يُطِيقُونَهُ فِدْيَةٌ طَعَامُ مِسْكِينٍ

”Troende! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er, så att ni fruktar. Ett begränsat antal dagar. Men den av er som är sjuk eller på resa får ta igen under motsvarande antal dagar och de som har möjlighet skall som offer ge en nödställd att äta.”

Födning ersattes med fasta. Den som inte klarar av att fasta alls, varken i Ramadhân eller annars, får föda. Alltså får kroniskt sjuka och gamlingar, oavsett kön, som inte klarar av att fasta föda en fattig person för varje dag som inte fastas. Antingen betalas mat ut till de fattiga eller också tas de på en bjudning. Det andra alternativet praktiserades av Anas bin Mâlik (radhiya Allâhu ´anh) då han stigit i ålder; han bjöd trettio fattiga på kvällsmat.

Som sammanfattning finns det två sorters sjukdomar: akuta och botliga sjukdomar och kroniska sjukdomar. Den som råkar ut för en akut sjukdom får vänta på att bli frisk och sedan ta igen sina missade dagar. Den kroniskt sjuke får föda en fattig person för varje dag han inte fastar.

Om en människa bor i ett otroget land, är ålagd att föda och landet har muslimer som har rätt till födning, föder han dem. Annars skickar han födningen till ett muslimskt land där folk är i behov.

12:184

22:183-184

32:183-185