Trettio dagars plundring

Judit 15:8

http://www.bibeln.se/las/2k/judit

8Översteprästen Jojakim och israeliternas råd i Jerusalem kom nu för att se de stora ting som Herren hade gjort för Israel och för att träffa Judit och lyckönska henne. 9När de kom in till henne prisade de henne alla med en mun och sade: ”Du är Jerusalems ära, du är Israels prydnad, du är vårt folks stora stolthet! 10Det är din hand som har utfört allt detta, du har utfört ett storverk för Israel, ty det du gjorde behagade Gud. Välsignad vare du i evighet av Herren, allhärskaren.” Och alla sade: ”Amen.”

11I trettio dagar höll folket på med att plundra lägret. De gav Judit Holofernes tält och alla hans silverföremål, hans sängar, skålar och all övrig utrustning. Hon tog emot det, lastade själv sin mula och lät spänna för sina vagnar och ställa sakerna på dem. 12Alla de israelitiska kvinnorna kom springande för att få se henne; de prisade henne, och några av dem dansade till hennes ära. Hon bröt grönskande grenar och gav åt kvinnorna som följde med henne. 13Både hon själv och de som följde henne satte olivkransar på huvudet, och främst bland kvinnorna dansade hon fram, i spetsen för allt folket. Alla de israelitiska männen slöt sjungande upp i tåget med sina vapen och med kransar på huvudet. 14Och Judit stämde upp en hymn inför hela Israel, och allt folket sjöng med i lovsången med hög röst. 16 1Så sjöng Judit:

Stäm upp en sång till min Gud till tamburiner,

lovsjung Herren till cymbaler,

låt psalmen klinga till hans pris,

ära och åkalla hans namn.

2Ty Herren är den Gud som avgör striden;

in i sitt läger räddade han mig,

in till folket, undan mina förföljare.

3Assyrierna kom från bergen i norr,

deras kämpar kom i myriader;

deras skaror fyllde bäckravinerna,

och deras ryttare täckte höjderna.

4De hotade att bränna mitt land,

att hugga ner mina unga män,

att krossa mina späda barn mot marken,

att göra mina småbarn till krigsbyte

och att ta mina unga kvinnor som fångar.

5Herren, allhärskaren, förgjorde dem

med hjälp av en kvinnas hand.

6Ty deras hövding fälldes inte av unga hjältar,

det var inte titaner som dräpte honom,

inte väldiga jättar som anföll honom –

nej, Judit, Meraris dotter,

betvang honom med sin skönhet.

7Hon lade av sin änkedräkt

för att vinna ära åt det plågade Israel;

hon smorde sitt ansikte med doftande salva,

8band en turban om sitt hår

och valde ut en linnedräkt att dåra honom med.

9Hennes sandal drog till sig hans blick,

och hennes skönhet fångade hans sinne –

och svärdet gick genom hans hals.

10Perser darrade för hennes djärvhet,

och meder förfärades av hennes mod.

11Då hördes stridsrop från mitt förödmjukade folk,

och de fylldes av skräck,

rop från mitt svaga folk, och de greps av fasa;

ropen skallade, och de tog till flykten.

12Söner av unga mödrar genomborrade dem

och stack ner dem som förrymda slavar:

de förintades av Herrens, min Guds, här.

13Jag vill sjunga en ny sång till min Guds ära.

Herre, stor och härlig är du,

underbar och oövervinnelig i din kraft.

14Dig må hela din skapelse tjäna,

ty på ditt ord blev allting till,

du sände ut din ande att bygga det.

Ingen kan stå emot när du befaller;

15bergens fästen skakar, haven rörs upp

och klippor smälter som vax inför dig.

Men mot dem som fruktar dig är du barmhärtig.

16Ty ringa är alla välluktande offer,

allt fett som förbränns åt dig är föga värt,

men stor i alla tider är den som fruktar Herren.

17Ve de hedningar som reser sig mot mitt folk!

Herren, allhärskaren, skall straffa dem på domens dag.

Han skall överlämna deras kroppar åt eld och maskar,

och de skall skrika av smärta i evighet.

18När de kom till Jerusalem föll de ner inför Gud, och sedan folket hade renat sig bar de fram sina brännoffer, frivilliga offer och gåvor. 19Alla Holofernes tillhörigheter som folket hade tilldelat Judit gav hon till templet. Också sängomhänget som hon själv hade tagit ur hans sovgemak gav hon som en tackgåva åt Gud. 20I tre månader höll folket fest framför templet i Jerusalem, och Judit var med dem.