Tillåten oenighet, förbjuden oenighet

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (887)

Det finns två sorters meningsskiljaktigheter som alla myndiga måste ha kunskap om så att de inte blir förvirrade. En meningsskiljaktighet är tillåten, en annan är förbjuden. Det är den andra meningsskiljaktigheten som vår Herre (´azza wa djall) och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har varnat oss för flera gånger. Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

وَلاَ يَزَالُونَ مُخْتَلِفِينَ إِلاَّ مَن رَّحِمَ رَبُّكَ

Men de fortsätter att vara oeniga, utom de som din Herre benådar.”1

Han undantog de benådade från meningsskiljaktighet. Det vill säga den fördömda sortens meningsskiljaktighet. Fördömd meningsskiljaktighet går ut på att vända ryggen åt bevisen i Qur’ânen eller Sunnah till förmån för en imam, en rättsskola, en lärare eller en grupp. Vad gäller den tillåtna meningsskiljaktighet, sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om den:

”Om en domare dömer och gör så gott han kan och har rätt, får han två belöningar. Och om han dömer och gör så gott han kan och har fel, får han en belöning.”2

Det vill säga domslut utifrån slutsatser som är baserade på Qur’ânen och Sunnah och inte på en åsikt.

111:118-119

2al-Bukhârî (6919) och Muslim (1716).