Tal i bön utav okunnighet och glömska

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Ahkâm min al-Qur’ân al-Karîm (2/193)

Allâh (´azza wa djall) sade:

حَافِظُواْ عَلَى الصَّلَوَاتِ والصَّلاَةِ الْوُسْطَى وَقُومُواْ لِلّهِ قَانِتِينَ

FÖRRÄTTA regelbundet bönerna och den bön som har en central plats och res er i from ödmjukhet inför Allâh.”1

När denna vers uppenbarades befalldes följeslagarna att vara tysta i bön och det blev förbjudet att tala under bönens gång. Med andra ord blev det förbjudet att samtala med andra människor. Men om den bedjande råkar tala utav okunnighet eller glömska, så är hans bön fortfarande giltig och harmlös. Detta bevisas av såväl allmänna som specifika bevis. Bland annat berättade Allâh (tabârak wa ta´âlâ) att de troende sade:

رَبَّنَا لاَ تُؤَاخِذْنَا إِن نَّسِينَا أَوْ أَخْطَأْنَا

”Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel.”2

Då sade Allâh:

”Det har Jag inte gjort.”3

12:238

22:286

3Muslim (126) och at-Tirmidhî (2992).