Syftet med kondoleanser

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (886)

Fråga: Är kondoleanser i hemmen vanliga traditioner eller har de samband med domar?

Svar: De har samband med dem. Visserligen saknar de samband med plikter, men de tillhör de muslimernas vanor. För längesedan nämnde jag i ”Ahkâm-ul-Djanâ’iz” att en man brukade komma till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) med sin son. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till honom: ”Älskar du honom?” Han svarade: ”Allâhs sändebud! Må Allâh älska dig lika mycket som jag älskar honom.” Plötsligt märkte profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att mannen var borta ett tag. Han sade: ”Vad hände med personens son?” De svarade: ”Han har dött, Allâhs sändebud!” Då sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till hans fader: ”Vill du inte att du kommer till någon av paradisets portar och finner honom vänta på dig där?” Då sade en man: ”Gäller detta bara honom, Allâhs sändebud, eller gäller det oss alla?” Han svarade: ”Det gäller er alla.”[1]

Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kondolerade alltså mannen för dennes son bortgång. Vad är syftet med kondoleanser som får föreskriften att understryka dem? Syftet är att lindra den olycksdrabbades smärta. Usâmah bin Zayd (radhiya Allâhu ´anhumâ) berättade:

”Vi var tillsammans med profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) när en av hans döttrar skickade ett bud till honom som berättade att hennes barn hade dött. Han sade till sändebudet: ”Gå tillbaka till henne och berätta för henne att Allâhs är det som Han har gett och det som Han har tagit och att allting varar hos Honom till en viss tidpunkt. Befall henne att härda och räkna med Allâhs belöning.”[2]

Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förstod att barnet kunde dö innan han hann fram till det. Dessa och liknande fina fraser lindrar den olycksdrabbade. Kondoleanser är alltså ett samarbete för att lindra den olycksdrabbade muslimens smärta.

[1] an-Nasâ’î (1870). Autentisk enligt al-Hâkim, adh-Dhahabî och al-Albânî i ”Ahkâm-ul-Djanâ’iz”, sid. 162.

[2] Muslim (923).