Sûfiyyahs panentetistiska syn på Allâh och slaven

Den som älskas av Allâh och blir till en av Hans älskade begåvas med något otaligt. al-Bukhârî rapporterade i ”as-Sahîh” via Abû Hurayrah som berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Han (ta´âlâ) sade: ”Den som hyser agg till Min troende och gudfruktiga slav befinner sig i krig med Mig. Min slav närmar sig inte Mig med något Jag håller så kärt som med det som Jag har ålagt honom. Min slav fortsätter närma sig Mig med valfriheter tills att Jag älskar honom. När Jag älskar honom blir Jag hans hörsel som han hör med, syn som han ser med, hand som han tar med, fot som han går med. Om han frågar Mig, ger Jag honom. Om han ber Mig, besvarar Jag honom. Om han ber Mig om skydd, skyddar Jag honom. Det finns inget Jag tvekar på att göra som att ta Min troende slavs själ. Han hatar döden och Jag hatar att besvära honom, men den är oundviklig.”1

Utmed denna innebörd har hadîther återberättats av flera följeslagare. Hadîthen understryker att den gudomliga kärleken ökar till den dyrkande och lydige slaven som utför de gudomliga plikterna. Den bevisar inte alls det Sûfiyyah påstår, nämligen att älskaren och den älskade är ett. Den normen avvisas i hadîthens slut där begåvningen sker efter åkallan och skyddet efter bön om skydd. Samma slut bevisar att det rör sig om två parter: en som älskar och en som älskas. En av dem ber och en annan bönhör. Slaven ber om skydd och den dyrkade Allâh skyddar. Hur kan de jämföras med varandra?

1al-Bukhârî (6502).