Sûfiyyahs dans är förbjuden enligt alla lärde

Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) sade:

وَرَبَطْنَا عَلَى قُلُوبِهِمْ إِذْ قَامُوا فَقَالُوا رَبُّنَا رَبُّ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ لَن نَّدْعُوَ مِن دُونِهِ إِلَهًا لَقَدْ قُلْنَا إِذًا شَطَطًا

”Vi ingöt hos dem tålamod och beslutsamhet. Och de reste sig och sade: “Vår Herre är himlarnas och jordens Herre. Aldrig kommer vi att anropa en annan gud än Honom; annars hade vi sannerligen sagt något oerhört!”1

Ibn ´Atiyyah sade:

”Sûfiyyah argumenterar med denna vers för att ställa sig upp och säga:

إِذْ قَامُوا فَقَالُوا رَبُّنَا رَبُّ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ

”Och de reste sig och sade: “Vår Herre är himlarnas och jordens Herre.”2

Argumentationen är dessvärre inkorrekt. De männen ställde sig upp och erinrade sig Allâh för Hans vägledning och tackade Honom för Hans ynnest varefter de föll ned på sina ansikten i dyrkelse till sin Herre och utav rädsla för sina landsmän. Det är typiskt för sändebuden, profeterna, de förträffliga och de troende och gudfruktiga slavarna. Vad har det att göra med att stampa med fötterna på marken och dansa med ärmarna? Och speciellt idag när de lyssnar på vackra röster från skägglösa ynglingar och kvinnor. Ack, skillnaden mellan de båda grupperna är som skillnaden mellan himmel och jord. Lägg till det att handlingen är förbjuden enligt alla lärde.

När Imâm Abû Bakr at-Tartûshî blev frågad om Sûfiyyahs dogm sade han:

”Beträffande dans och passion, så var samaritens kollegor de första som praktiserade dem då de dyrkade guldkalven och dansade passionerat runt den.”

Det är alltså typiskt för de otrognas och kalvdyrkarnas religion.

118:14

2al-Muharrar al-Wadjîz, sid. 1179