Studenten i samhället

´Allâmah Sâlih bin Muhammad al-Luhaydân

Wasâyâ wa Tawdjîhât li Tullâb-il-´Ilm, sid. 527-528

Fråga: Numera råder många hinder i samhället. Jag ser hur vissa ungdomar beblandas med hela samhället i hopp om att förbättra det varvid de själva hamnar i fördärv till följd av deras artighet. Andra ungdomar håller sig för sig själva och bemöter inte ens sina närmsta omgivning väl. De bryr sig bara om att förbättra sig själva så att de inte hamnar i sociala fällor som de sedan inte kan ta sig ur. Vem av dem har rätt?

Svar: Islam är ingen munkreligion. En människa måste lära andra människor godhet. Det är inte tillåtet att isolera sig så länge det inte är omöjligt att gagna andra och göra sig hörd. När ondskan är mitt bland oss, när prövningar råder och när människor vägrar göra gott, då får en människa lov att isolera sig. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Inom kort kommer muslimens bästa egendom att vara får som han vallar i bergstoppar och till vattenställen; han flyr med sin religion från prövningar.”1

Idag måste människan vara en del av samhället, men utan att kompromissa. Det finns skillnad på artighet och kompromiss. Artighet går ut på att bemöta folk leende, vänligt och milt. Kompromiss är att du godkänner folks synder och förljuvar deras illgärningar. En människa måste föra sig som de tidigare generationerna. Salaf, däribland följeslagarna, tillät inte isolering. Varken den tidens imamer eller senare imamer kallade till isolering. Man får göra så gott man kan för att förbättra läget. Ingen kan förbättra allting. Alltsedan profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bortgång och det islamiska riket, är människan på nedgång. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Det kommer inte en tid utan att den efterkommande tiden är än värre till dess att ni träffar er Herre.”2

Det måste finnas ondska, men att isolera sig från människor och strunta i deras angelägenhet tillhör inte islams drag.

1al-Bukhârî (7088).

2al-Bukhârî (7068).