Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Tafsîr al-Qur’ân al-Karîm, al-Kahf, s. 127

Allâh (´azza wa djall) sade:

حَتَّى إِذَا بَلَغَ مَغْرِبَ الشَّمْسِ وَجَدَهَا تَغْرُبُ فِي عَيْنٍ حَمِئَةٍ

”… till dess han kom till den plats där solen går ned, och den gick ned – så föreföll det honom – i en källa av gyttja.”1

Det är allom bekant att den plats där solen gick ned var havet. Ty den som färdas västerut kommer att se hur hav och sol möts. Den som ser den solnedgången ser hur solen går ned i havet.

وَجَدَهَا تَغْرُبُ فِي عَيْنٍ حَمِئَةٍ

”… och den gick ned – så föreföll det honom – i en källa av gyttja.”

Det vill säga i havet. Att den är gyttjig syftar på att den är svart, ty med tiden svartnar vatten som innesluts av jord. Det är också allmänt vedertaget att det är betraktaren som ser solen gå ned i denna gyttjiga källa. För övrigt är solen både större än jorden och den gyttjiga källan och den snurrar runt jorden. Det är emellertid harmlöst för en människa att beskriva något utifrån det hon själv ser.