Allâh (subhânah) sade:

أَتَأْمُرُونَ النَّاسَ بِالْبِرِّ وَتَنسَوْنَ أَنفُسَكُمْ وَأَنتُمْ تَتْلُونَ الْكِتَابَ أَفَلاَ تَعْقِلُونَ

”Uppmanar ni andra till fromhet medan ni glömmer er själva, och samtidigt läser ni Skriften? Vill ni inte använda ert förstånd?”1

Versen bevisar att allt som går emot föreskriften går också emot förståendet. Förståndet här syftar på det sunda och friska förståndet som är tomt på tvivel och drifter. Ett förstånd dränkt i drifter och tvivel är inget förstånd. Därför säger Allâh om de otrogna:

وَمَثَلُ الَّذِينَ كَفَرُواْ كَمَثَلِ الَّذِي يَنْعِقُ بِمَا لاَ يَسْمَعُ إِلاَّ دُعَاء وَنِدَاء صُمٌّ بُكْمٌ عُمْيٌ فَهُمْ لاَ يَعْقِلُونَ

”De otrogna kan liknas vid det som hör rop utan att förstå vad de betyder. Eftersom de inte använder sitt förstånd är de döva, stumma och blinda.”2

Trots det är de smarta. Men smarthet är en sak och förstånd en helt annan. Förstånd är förmågan som får människan att veta vad som skadar och skyddar henne medan smarthet handlar bara om att snabbt förstå och begripa saker och ting.