Slutgiltig enighet om att uppror är förbjudet

Vissa lärda anser att tvisten på följeslagarnas (radhiya Allâhu ´anhum) tid om uppror och trohetslöftet mot makthavaren som ägde rum under oklara och prövande omständigheter efter Khawâridjs mord på ´Uthmân (radhiya Allâhu ´anh) var utav Idjtihâd. Därtill hade upprorsmännen inget större stöd i ryggen. an-Nawawî sade efter att ha talat om al-Husayns, Ibn-uz-Zubayrs och Ibn-ul-Ash´aths uppror:

”al-Qâdhî sade: ”Denna meningsskiljaktighet var i början. Därefter blev det samstämmighet om att uppror mot dem är förbjudet – och Allâh vet bättre.”1

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

”De bästa muslimerna brukade förbjuda uppror och krig under prövningar. Exempelvis förbjöd ´Abdullâh bin ´Umar, Sa´îd bin al-Musayyab, ´Alî bin al-Husayn och andra uppror mot Yazîd. Ett annat exempel är hur al-Hasan al-Basrî, Mudjâhid och andra förbjöd uppror under Ibn-ul-Ash´aths prövning. Därför enades Ahl-us-Sunnah till sist om att inte kriga under prövande omständigheter, vilket är baserat på autentiska och bekräftade hadîther från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Därav började de nämna frågan i sina trosrelaterade böcker och beordra tålamod med orättvisa makthavare.”2

Ibn Hadjar sade:

”När de lärda brukade säga att en person ansåg svärdet vara lovligt menade de att han ansåg det vara tillåtet att göra uppror mot orättvisa makthavare. Det är en gammal åsikt som fanns bland Salaf. Men när de såg hur upproren gjorde en större skada enades de om att låta bli. Den som tänker efter drar en lärdom av vad som hände i samband med upproren mot Yazîd, med Ibn-ul-Ash´ath och andra.”3

1Sharh Sahîh Muslim (12/229).

2Minhâdj-us-Sunnah (4/529).

3Tahdhîb-ut-Tahdhîb (2/250).