Skolastikernas invändning mot det naturliga beviset

Även det naturliga beviset har stött på invändning. De säger att himlen är åkallans böneriktning, liksom Ka´bah är bönens böneriktning. Därtill placerar den bedjande sin panna på marken trots att Han inte är i markens riktning.

Den invändningen har avvisats på flera sätt:

1 – Ingen från Salaf har sagt att himlen är åkallans böneriktning. Allâh har inte uppenbarat något bevis för det. Dessa frågor är religiösa och kan inte vara dolda för Salaf och de lärda.

2 – Åkallans böneriktning är bönens böneriktning. Det är rekommenderat för personen som åkallar Allâh att vända sig mot Ka´bah. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade många gånger vara vänd mot Ka´bah när han åkallade. Den som säger att åkallan har en annan böneriktning än bönen eller att den har två stycken, Ka´bah och himlen, har innoverat och avvikit från muslimernas samling.

3 – En böneriktning är det som en dyrkare vänder sig mot, liksom han vänder sig mot Ka´bah när han ber, åkallar, påminner sig om Allâh och slaktar. Även den döende och den begravde skall vändas mot Ka´bah. I och med att det är ansiktet som riktas så kallas handlingen för ”riktning”. En riktning sker alltså med ansiktet. Det som människan står inför med sitt huvud, sina händer eller sina sidor kallas inte för böneriktning på något som helst sätt. Om himlen hade varit åkallans böneriktning skulle det varit föreskrivet för den åkallande att rikta ansiktet mot himlen, men det är det inte. Platsen som händerna lyfts mot kallas inte för böneriktning, varken på riktigt eller metaforiskt. Böneriktningen under åkallan är en föreskriven fråga som medföljer alla andra föreskrifter. Sändebuden har aldrig befallt åkallaren att rikta sitt ansikte mot skyn, de rentav förbjöd det. Det är välkänt att hjärtats tendens, tillflykt och eftersträvan som åkallaren finner är en naturlighet som upplevs av muslimen och hedningen, den kunnige och den okunnige, särskilt den nödgade och personen som ber Allâh om räddning. Likaså är det naturligt att den nödgade tillber Allâh. Lägg till att en böneriktning kan avskaffas och ändras liksom den ändrades från klippan till Ka´bah.

Att åkallan tenderar uppåt är som sagt en djupt rotad naturlighet. Personen som står riktad mot Ka´bah vet att Allâh (ta´âlâ) inte är där till skillnad från åkallaren som vänder sig till sin Herre och Skapare och hoppas på att Hans nåd sänker sig över honom.

Beträffande invändningen om pannan på marken, så är den oerhört osund. Den som placerar sin panna på marken gör så utav ödmjukhet inför Honom som är ovanför honom, inte för att han riktar sig ned mot Honom. Personen som har pannan på marken tänker inte den tanken. Däremot sägs det att Bishr al-Marîsî skall ha sagt i Sudjûd:

Fri är min Herre, den lägste, från brister.”

Fjärran är Allâh från vad de orättfärdiga förnekarna säger!

Den som dementin förvillar så här pass löper stor risk att avfalla om inte Allâh räddar honom med Sin nåd. Det är dock osannolikt att en sådan person blir bra:

وَنُقَلِّبُ أَفْئِدَتَهُمْ وَأَبْصَارَهُمْ كَمَا لَمْ يُؤْمِنُواْ بِهِ أَوَّلَ مَرَّةٍ وَنَذَرُهُمْ فِي طُغْيَانِهِمْ يَعْمَهُونَ

När de första gången [hörde Vårt budskap] ville de inte tro, och därför skall Vi vända deras hjärtan ut och in och grumla deras syn, och Vi skall låta dem hållas i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo.”1

فَلَمَّا زَاغُوا أَزَاغَ اللَّهُ قُلُوبَهُمْ

”Men när de vek av, vilseledde Allâh deras hjärtan.”2

Den som inte eftersträvar vägledningen från dess källor kommer inte att hitta den. Vi ber Allâh om förlåtelse och sundhet.

16:110

261:5