Skillnaden mellan at-Tabarîs och Ibn Kathîrs tolkningar

Allâh (´azza wa djall) sade:

هُوَ الَّذِي خَلَقَ لَكُم مَّا فِي الأَرْضِ جَمِيعاً ثُمَّ اسْتَوَى إِلَى السَّمَاء فَسَوَّاهُنَّ سَبْعَ سَمَاوَاتٍ

“Det är Han som för er har skapat allt vad jorden bär. Därefter reste Han sig “ilâ” himlen och formade den till sju himlar.”1

Det vill säga efter att ha skapat allt vad jorden bär på:

اسْتَوَى إِلَى السَّمَاء

”… reste Han sig ”ilâ” himlen…”

Det vill säga besteg himlen. Så förklarade Ibn Djarîr [at-Tabarî] (rahimahullâh) versen. En annan förklaring är att Han avsåg himlen. Den förklaringen valde Ibn Kathîr (rahimahullâh). De lärda har alltså två åsikter omاسْتَوَى إِلَى السَّمَاء:

1 – Avsikt. När en avsikt är fulländad sägs detاسْتَوَى. Han (ta´âlâ) sade:

وَلَمَّا بَلَغَ أَشُدَّهُ وَاسْتَوَى آتَيْنَاهُ حُكْمًا وَعِلْمًا

”Och när han hade vuxit upp och nått full mognad till kropp och själ…”2

Det vill säga när han hade blivit fulländad. De som säger att när verbetاسْتَوَى efterträds avإلى menar att det syftar på avsikt.

2 – De som menar attاسْتَوَى endast står för höghet tolkarإلى somعلى, nämligen ovanför. Den åsikten är dock svag. Allâh (ta´âlâ) har aldrig rest Sig över himlen, utan över tronen.

Alltså är Ibn Kathîrs åsikt den korrekta, nämligen att verbetاسْتَوَى i den här versen står för fulländad avsikt.

12:29

228:14