Skälet bakom al-Qarnîs, al-´Awdahs och al-Maghrâwîs Takfîr

Sayyid Qutb säger i ”Fî Dhilâl-il-Qur’ân” (4/2122):

”Det finns inget muslimskt land eller muslimskt samhälle idag på jordens yta som präglas av Allâhs Sharî´ah och islamisk förståelse.”

Han säger också:

”Världen har blivit som den var när trosbekännelsen ‘det finns ingen sann gud utom Allâh’ kom till mänskligheten. Mänskligheten har avfallit och börjat dyrka skapelsen och religionernas orättvisa. Den har lämnat trosbekännelsen ‘det finns ingen sann gud utom Allâh’ även om det fortfarande finns en grupp som upprepar ‘det finns ingen sann gud utom Allâh’ från minareterna.”1

Han säger också:

”Muslimerna går inte ut i Djihâd idag eftersom det inte finns några muslimer idag. Frågan som behöver behandlas är islams och muslimernas existens.”2

Trots att de döljer denna ideologi och endast visar den under sina privata sittningar händer det att de uttalar den medvetet eller omedvetet. Denna ideologi uttalade exempelvis ´Â’idh al-Qarnî i sin poesi ”Da´-il-Hawâshî wa Ukhrudj” när han sade:

Be och fasta hur mycket du än vill
Det är ju inte via bönen och fastan som religionen känner igen dyrkaren
Du är en av munkarnas präster
Inte är du från Ahmads religion

Likaså uttalade Salmân al-´Awdah3 den, vilket jag klargjorde i förordet till ”al-Mawrid al-´Adhb az-Zulâl”. Detsamma gjorde marockanen Muhammad bin ´Abdir-Rahmân al-Maghrâwî som sade:

”Vad är det som händer nu? Det finns ingen balans nu eftersom det inte finns något islamiskt kollektiv. Nu är islam en individuell angelägenhet. Det finns inget islamiskt kollektiv. Det är borta sedan en lång tid tillbaka.”

Därefter sade han:

”Vi har inget islamiskt kollektiv som existerar idag. Övertygelsen är individuell. Du har en religiös person i en familj och femton vilsna.”4

1Fî Dhilâl-il-Qur’ân (2/1057)

2Fî Dhilâl-il-Qur’ân (3/1451).

3Salmân al- ´Awdah sade: ”Jag tror att klagomålets tid är slut eller håller på att ta slut. Jag menar att det inte är tillåtet längre för goda män och kvinnor att gå till myndigheterna och bara klaga på det ena och det andra…” (Kassetbandet ”Humûm Fatâh Multazimah”)

4Se ”al-Idjâbah ´alâ mâ sadjdjalahu Dr. Muhammad bin ´Abdir-Rahmân al-Maghrâwî min Shurût-il-Bay´ah”, sid. 14.