Sjukdomen och resan som tillåter utebliven fasta

Allâh (´azza wa djall) sade:

فَمَن كَانَ مِنكُم مَّرِيضًا أَوْ عَلَى سَفَرٍ فَعِدَّةٌ مِّنْ أَيَّامٍ أُخَرَ

”Men den av er som är sjuk eller på resa [skall fasta senare] under motsvarande antal dagar.”1

Det sägs att sjuklingen har två fall:

1 – Om han inte klarar av att fasta, måste han låta bli att fasta.

2 – Om han klarar av att fasta med besvärlighet och svårighet, tillåts han att inte fasta.

Det är majoritetens åsikt.

Därtill är de lärda oeniga kring resan som tillåter utebliven fasta. Vissa säger att resan skall vara så lång att den får förkortas. Oenigheten kring dess avstånd är välkänd. Den åsikten delar majoriteten. Andra menar att en sorts resas uppskattning saknar bevis. Den korrekta åsikten är att varje färd som kallas för ”resa” tillåter utebliven fasta. Detsamma gäller sjuklingen; så länge han är sjuk får han låta bli att fasta.

De är ense om att påbjudna resor tillåter utebliven fasta. De är oense om tillåtna resor. Sanningen är att även de tillåter utebliven fasta. Också är de oense om syndiga resor.

12:184