Satans vänliga kall – steg för steg

Imâm Shams-ud-Dîn bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

Ighâthat-ul-Lahfân (1/157-158)

Människor dras ju till uppfyllda ärenden och hävda nödfall. De hör hur en viss grav är medicin och beprövad. Satan går vänligt fram i sitt kall. Först kallar han personen till åkallan vid graven, varpå denne står vid graven och åkallar passionerat, kuvat och ödmjukt. Följaktligen bönhör Allâh honom för vad han upplever i sitt hjärta, inte för att han står vid en grav; Han hade även bönhört honom om han åkallat Honom i puben, bryggeriet, badhuset eller marknaden. Ignoranten tror däremot att graven spelar roll i bönhörelsen. Allâh bönhör ju den nödställde om han så skulle vara otrogen. Han (ta´âlâ) sade:

كُلاًّ نُّمِدُّ هَؤُلاء وَهَؤُلاء مِنْ عَطَاء رَبِّكَ وَمَا كَانَ عَطَاء رَبِّكَ مَحْظُورًا

Åt alla – åt de förra såväl som åt de senare – ger Vi något av din Herres gåvor; ingen gräns har satts för din Herres givmildhet.”1

När Ibrâhîm (´alayhis-salâm) sade:

وَإِذْ قَالَ إِبْرَاهِيمُ رَبِّ اجْعَلْ هََذَا بَلَدًا آمِنًا وَارْزُقْ أَهْلَهُ مِنَ الثَّمَرَاتِ مَنْ آمَنَ مِنْهُم بِاللّهِ وَالْيَوْمِ الآخِرِ

”Herre, gör detta till ett tryggt land och ge dess folk – de bland dem som tror på Allâh och den Yttersta dagen – de frukter de behöver för sitt uppehälle…”2,

sade Allâh (subhânahu wa ta´âlâ):

وَمَن كَفَرَ فَأُمَتِّعُهُ قَلِيلاً ثُمَّ أَضْطَرُّهُ إِلَى عَذَابِ النَّارِ وَبِئْسَ الْمَصِيرُ

“Och den som hädar, honom skall Jag skänka välstånd under någon tid; sedan skall Jag överlämna honom åt Eldens straff – ett i sanning fasansfullt slut!”3

Allâh är alltså inte nöjd med alla som Han bönhör. Han älskar inte alla som Han bönhör, inte heller är Han nöjd med deras handlingar. Han bönhör både fromma och syndare, troende och otrogna. Många människor överdriver i sina åkall, sätter villkor eller ber om sådant som är otillåtet, varpå de antingen bönhörs helt eller också delvis. Följaktligen tror den bedjande att hans handling är god och att den behagar Allâh. Han är värdig den som får pengar och avkommor och tror att Allâh påskyndar hans gåvor. Allâh (ta´âlâ) sade däremot:

فَلَمَّا نَسُواْ مَا ذُكِّرُواْ بِهِ فَتَحْنَا عَلَيْهِمْ أَبْوَابَ كُلِّ شَيْءٍ حَتَّى إِذَا فَرِحُواْ بِمَا أُوتُواْ أَخَذْنَاهُم بَغْتَةً فَإِذَا هُم مُّبْلِسُونَ

“Och när de inte längre mindes läxan som de fått, öppnade Vi portarna till allt för dem till dess att Vi, när de ännu gladdes över det som hade kommit dem till del, plötsligt lät Vårt straff drabba dem och de störtades i en avgrund av förtvivlan.”4

Åkall kan vara dyrkan för vilken bedjaren belönas, men åkall kan också stilla behov och vara skadligt, antingen för att det medför straff för det uppnådda eller också för att det reducerar ens nivå… I vilket fall som helst, listar Satan vänligt och skönmålar för honom åkall vid grav eller att det är bättre att åkalla vid gravar än i ens hem eller moské innan gryning. När det är avklarat, tar han honom till nästa nivå – från åkall vid grav till åkall via grav.

117:20

22:126

32:126

46:44