Satans synd

Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm (1/106-107)

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَإِذْ قُلْنَا لِلْمَلاَئِكَةِ اسْجُدُواْ لآدَمَ فَسَجَدُواْ إِلاَّ إِبْلِيسَ أَبَى وَاسْتَكْبَرَ وَكَانَ مِنَ الْكَافِرِينَ

“Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Âdam föll de ned utom Iblîs som vägrade, full av högmod, och blev en av de otrogna.”1

Qatâdah sade:

“Allâhs fiende Iblîs avundades Âdam (´alayhis-salâm) för den gåva han begåvats med av Allâh. Han sade att han var av eld medan Âdam var av lera. Grunden till synderna är högmod. Allâhs fiende var full av högmod för att falla ned på sitt ansikte inför Âdam.”

Det har rapporterats autentisk att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Den som har en myrvikt av arrogans i hjärtat skall inte inträda i paradiset.”2

Iblîs besatt högmod, otro och envishet som fordrade att han blev utkörd och bortstött från nåd och helighet.

12:34

2Muslim (91) och at-Tirmidhî (1999).