Allâh (ta´âlâ) sade:

فَأَكَلَا مِنْهَا فَبَدَتْ لَهُمَا سَوْآتُهُمَا وَطَفِقَا يَخْصِفَانِ عَلَيْهِمَا مِن وَرَقِ الْجَنَّةِ وَعَصَى آدَمُ رَبَّهُ فَغَوَى

”Och de åt båda av den och blev på detta sätt medvetna om sin nakenhet och de försökte skyla sig med hopfästade blad från lustgården. Âdam bröt mot sin Herres befallning och slog in på en förbjuden väg.”1

Orsaken till att han tog den förbjudna vägen var att han trotsade sin Herre. Samtidigt är lydnaden orsaken till vägledning:

ثُمَّ اجْتَبَاهُ رَبُّهُ فَتَابَ عَلَيْهِ وَهَدَى

”Efter en tid utsåg hans Herre honom att få erfara Hans nåd och tog emot hans ånger och gav honom vägledning.”2

Båda två var olydiga; Iblîs och Âdam. Iblîs vägrade dock att ångra sig:

أَبَى وَاسْتَكْبَرَ وَكَانَ مِنَ الْكَافِرِينَ

”… vägrade, full av högmod, och blev en av de otrogna.”3

Han tillskrev allt det Allâh och sade:

رَبِّ بِمَآ أَغْوَيْتَنِي

”Herre! Eftersom Du har kommit mig att begå ett felsteg…”4

Han sade inte att han själv hade begått ett felsteg utan skyllde på Allâh. Han är Djabrî. Detta är Djabriyyahs lära:

رَبِّ بِمَآ أَغْوَيْتَنِي

”Herre! Eftersom Du har kommit mig att begå ett felsteg…”

Han tillskrev alltså inte felsteget sig själv.

Vad Âdam (´alayhis-salâm) beträffar, så erkände han och sade:

قَالاَ رَبَّنَا ظَلَمْنَا أَنفُسَنَا وَإِن لَّمْ تَغْفِرْ لَنَا وَتَرْحَمْنَا لَنَكُونَنَّ مِنَ الْخَاسِرِينَ

”Herre! Vi har gjort oss själva orätt. Om Du inte ger oss Din förlåtelse och förbarmar Dig över oss är vi helt visst förlorade.”5

I och med att han ångrade sig, förlät Allâh honom. Men när Iblîs vägrade att ångra sig och istället argumenterade med ödet, förbannade Allâh honom och stängde ut honom från Sin barmhärtighet. Det är skillnaden mellan den som ångrar sig och den som inte ångrar sig.