Sâlih Âl ash-Shaykh om Mâlik ad-Dârs berättelse

Publicerad: 2011-01-20
Författare: Shaykh Sâlih bin ´Abdil-´Azîz Âl ash-Shaykh
Källa: Hâdhihi Mafâhîmunâ, sid. 60-63

 

Detta yttrande består av två forskningar:

För det första: Hâfidh Ibn Kathîr nämnde Sayfs rapportering före al-Bayhaqîs. I den (al-Bayhaqîs) står det att ´Umar (radhiya Allâhu ´anh) steg upp på predikstolen och sade till människorna: ”Jag ber er för Allâhs skull som har väglett er till Islâm; har ni sett något föraktfullt i mig?” De sade: ”Nej. Varför det?” Då underrättade han dem om det al-Muzanî – Bilâl bin Hârith – hade sagt [d v s ”han skall vara klipsk”] Då förstod de till skillnad från honom. Då sade de: ”Han tycker att du är för långsam i att be om regn. Be därför om regn för oss.”

Denna rapportering klargör att det var just dessa profetiska ord till `Umar i Sayfs rapportering: ”Klipskhet, klipskhet `Umar” som Allâhs sändebuds följeslagare tolkade med orden ”då förstod de till skillnad från honom.”

Och här finns ett mycket precist mysterium, nämligen skälet till att talarens ord: ”Allâhs sändebud, be om regn till ditt samfund” är avvisat. Det är nämligen för att det var `Umars långsamhet i att be om regn som fick mannen att göra det han gjorde – alltså att brist på skyndsamhet i det lagstiftade låg till grund för att detta lagstridiga inträffade, och därför sade profeten: ”Klipskhet, klipskhet `Umar.”1

Trots att rapporteringen är svag, säger jag detta för att klargöra Ibn Kathîrs avsikt med att nämna två svaga berättelser.

Då detta klargörs, förstår man hur enorm Ibn Kathîrs (rahimahullâh) kunskap är då han först nämner al-Bayhaqîs skildring och därefter Sayfs skildring som förklarar betydelsen av ”klipskhet”. Fundera, så kommer du få se de lärdas avsikter i sina domslut.

Vidare sägs det att anledningen till varför `Umar blev försenad med att be om regn beror just på denna lagstridiga fråga2. Därför gjorde ingen av Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare denna handling såsom mannen som gick till Allâhs profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och sade det han sade. Sannerligen fick de regn för deras tillbedjan om regn, inte pga. denna mans lagstridiga yttrande.

För det andra: Denna rapportering som Ibn Kathîr hämtade från al-Bayhaqîs ’Dalâ’il-un-Nubuwwah’ har flera brister som Hadîth-vetarna har förklarat:

  1. al-A´mash rapporterade den utan att klargöra vem som hade talat eller hört och han är en bluffare (Mudallis) och en bluffare tar man inte hadîth ifrån3, förutom om man säger ”han berättade för oss” eller ”han underrättade oss” och liknande och utan att han säger ”han sade” eller ”från” eftersom det finns risk att han har tagit den från en svag person och gör hadîthen svag genom att nämna honom4.
  2. Mâlik ad-Dâr som förekommer i hans kedja, och han är pelaren i berättelsen, är okänd. Han nämndes av al-Bukhârî och Ibn Abî Hâtim men de nämnde dock varken någon Ta´dîl (beröm) eller Djarh (kritik) och är på så sätt okänd – och okända tar man inte hadîth ifrån. Likaså förklarade Ibn Kathîr denna kedja som autentisk enligt sin metod att förklara de stora okända Tâbi´ûn vara pålitliga, men om han är okänd, så kan vi inte få reda på hans död.

Man vet inte att Abû Sâlih, personen som berättade från Mâlik, har hört från Mâlik eller ens levt samtidigt som honom. Mest troligt är det att det handlar om Inqitâ`, inte Tadlîs.”5

Vad gäller Imâm Ibn Hadjar (rahimahullâh) och att han förklarar rapporteringen vara autentisk, sade Shaykh Sâlih Âl ash-Shaykh (hafidhahullâh):

”Hâfidh Ibn Hadjar förklarade inte denna berättelse vara autentisk helt och hållet, vilket författaren till ”al-Mafâhîm” påstår, utan han sade:

”Med en autentisk berättarkedja från Abû Sâlih as-Sammâns skildring från Mâlik ad-Dâr…”

Betydelsen av detta är att Hâfidh förklarar kedjan vara autentisk fram till Abû Sâlih as-Sammân och han förklarade inte den vara autentisk – och detta är uppenbart för de lärda. Således förekommer det en skillnad mellan detta yttrande och om han skulle ha sagt:

”Med en autentisk kedja att Mâlik ad-Dâr sade…”

Och här klargörs det att Hâfidhs ord inte hindrar de två brister vars förklaring tidigare har angivits:

  1. Mâlik ad-Dâr är okänd.
  2. Bristande länk mellan Abû Sâlih och Mâlik. Då detta klargörs, märker man förträffligheten Hâfidh Ibn Hadjars (rahimahullâh) ord har framför Ibn Kathîrs föregående tal.”6

1 Som om han med dessa ord ville få ´Umar att agera så att inte denna förbjudna sortens handlingar skulle fortgå.

2 Dvs. att han faktiskt fick höra om den förbjudna handlingen, men lät bli att agera enligt mannens råd eftersom hans tillbedjan till profeten var otillåten.

3 Detta kallas för Tadlîs. Imâm Ibn Kathîr (rahimahullâh) sade:

”Tadlîs består av två typer:

Den ena – Att en person rapporterar från någon han har träffat men inte hört det från eller levt samtidigt som honom men inte träffat honom och på så sätt får man för sig att han har hört det från honom.” (al-Bâ´ith al-Hathîth, sid. 45, Mu’assasah al-Kutub ath-Thaqafiyyah)

Imâm Ahmad Shâkir (rahimahullâh) kommenterade Imâmens ovanstående ord och sade:

”T ex att säga ”från den och den”, ”den och den sade” och liknande.” (ibid.)

Då kanske någon säger:

”Hur har inte al-A´mash hört från Abû Sâlih då han är hans elev?” Då svaras det med följande:

Imâm Sufyân ath-Thawrî (rahimahullâh) sade:

”al-A´mash har inte hört denna hadîth från Abû Sâlih: ”Imâmen är den som säkrar…”” (Târîkh ad-Dawrî (3/497))

Imâm Yahyâ al-Qattân (rahimahullâh) sade:

“Sufyân sade: “al-A´mashs hadîth från Abû Sâlih “Imâmen är den som säkrar…”: Jag anser inte att han har hört den från Abû Sâlih.”” (al-Djarh wat-Ta´dîl (1/82))

På så sätt ser den förnuftige att även om en person är elev till en annan, innebär det inte att han har hört en viss hadîth.

4 Imâm adh-Dhahabî (rahimahullâh) säger i ”al-Mîzân” att al-A´mash kan få sin rapportering sammanbunden om han rapporterar från dem han rapporterar mycket från. Till dem hör just Abû Sâlih as-Sammân som al-A´mash rapporterar denna berättelse från. Även Abû Wâ’il hör till männen al-A´mash har rapporterat mycket från. Trots det, krävs mer information om ämnet i fråga för att kunna dra en slutsats om berättelsens äkthet. Imâm Ibn-us-Salâh (rahimahullâh) – som dog 643 H, 30 år före Imâm adh-Dhahabî (rahimahullâh) föddes, 673 H – sade:

”Om en Mudallis rapporterar en formulering utan att klargöra vem han har hört den ifrån eller från vem han sammanbundit den, stämplas den med domen ”Mursal” och dess typer. Om han däremot säger den på ett sätt som tyder på sammanbindning, som ’Jag hörde’, ’Han berättade för oss’ eller ’Han underrättade oss’ och liknande, anses den som accepterad samt används som bevis.” (al-Muqaddimah fî ´Ulûm-il-Hadîth, sid. 35)

Salîm al-Hilâlî kommenterade Imâmens (rahimahullâh) ovanstående ord och sade:

“Den som har denna detaljerade åsikt är bl a ash-Shâfi´î i ’ar-Risâlah’ (sid. 379-380), Ibn Ma´în och ´Alî al-Madînî, vilket anges i ’al-Kifâyah’ (sid. 362) och ’at-Tamhîd’ (1/17-18). Detta är den sundaste åsikten och till den håller sig majoriteten av de lärda.” (Kifâyat-ul-Hafadhah Sharh al-Muqaddimah al-Mûqidhah, sid. 225)

Imâm Ahmad bin Hanbal (rahimahullâh) sade om följande hadîth:

”Från al-A´mash, från Abû Sâlih, från Abû Hurayrah att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Imâmen är den som säkrar medan den som har en Imâm är den säkrade.” (Ahmad, Ibn Khuzaymah, Ibn Hibbân m fl)

”Denna hadîth har ingen grund (laysa lahu asl). Ingen i den säger från al-A´mash att han sade ”Abû Sâlih berättade för oss” och al-A´mash rapporterar från svaga.” (al-´Ilal al-Mutanâhiyah (1/433) av Imâm Ibn-ul-Djawzî)

Imâm Ahmad bin Hanbal, Imâmen av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, (rahimahullâh) – dog 241 H, 432 år före Imâm adh-Dhahabî (rahimahullâh) föddes, 673 H – visste att al-A´mash rapporterade från Abû Sâlih, men dömde den ändå som grundlös. Detta är dock ingen engångsförseelse, inte heller någon slump. Samma sak gäller de andra som al-A´mash har rapporterat mycket ifrån. Imâm ´Abdullâh bin Imâm Ahmad (rahimahumâ Allâh) sade:

”Min fader berättade för mig och sade: ”Hushaym berättade för oss, från al-A´mash, från Abû Wâ’il från ´Abdullâh som sade:

”Vi brukade inte tvaga oss…”

Jag hörde min fader säga:

”Detta har Hushaym inte hört från al-A´mash och inte heller har al-A´mash hört det från Abû Wâ’il.” (al-´Ilal wa Ma´rifat-ur-Ridjâl (2/252))

Muhannâ sade:

”Jag sade till honom – d v s Imâm Ahmad: ”Från vem är det då?” Han svarade:

”al-A´mash brukade rapportera från al-Hasan bin ´Amr al-Faqîmî från Abû Wâ’il. Därpå raderade han bort al-Hasan bin ´Amr och gjorde det till ”från Abû Wâ’il” då han inte hade hört det från honom.” (Djâmi´-ut-Tahsîl, sid. 136)

Detta var för att snabbt visa att Imâm adh-Dhahabîs teori inte är given och inte heller gäller den alltid.

Om vi skulle säga att berättarkedjan fram till Mâlik ad-Dâr är autentisk, kommer en annan fråga in i bilden, nämligen själva texten (Matn), d v s berättelsen. Imâm al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”För det andra: Den motsätter sig det som har fastställts i Sharî´ahnn, nämligen att förrätta bönen för regn (Salât-ul-Istisqâ’), vilket har rapporterats i många ahâdîth och dessutom är majoriteten av Imâmernas åsikt. Och inte bara det, utan den motsätter sig även versen som uppmanar till tillbedjan och förlåtelse:

”Be er Herre om förlåtelse för era synder! Han förlåter och förlåter på nytt; Han skall låta himlen sända er riktligt regn.” (71:10-11) (at-Tawassul, sid. 119-120)

Tillika sade författaren till “Hadm-ul-Manârah”:

”Likaså består denna berättelse av motsättningar (Nakârah) som gör att den faller. Den motsätter sig det som har rapporterats autentiskt från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagare då de bad om regn. Det förekommer inget autentiskt från följeslagarna som säger att de gjorde det denna man gjorde. Faktum är att det som tidigare antytts då ´Umar bin al-Khattâb bad al-´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) be om regn, bevisar att mannens handling var helt okänd för dem och att ingen gjorde något liknande på deras tid.” (Hadm-ul-Manârah, sid. 228)

Denna motsättning kallas för ’Nakârah’ och en hadîth som innehar Nakârah är ’Munkar’. Imâm al-Mu´allimî (rahimahullâh) sade:

”Om de korrigerande Imâmerna förklarar texten (Matn) vara motsättande trots att berättarkedjan ser sund ut utifrån, söker de efter en brist i den. Om de inte skulle finna en fullständigt elakartad brist (´illah qâdihah mutlaqan) åt den, förklarar de den vara bristfällig med en ofullständig elakartad brist. Däremot anser de den vara tillräcklig som elakartad i denna motsättning.” (Förordet till Imâm ash-Shawkânîs bok ”al-Fawâ’id al-Madjmû´ah”)

Enligt Imâm al-Albânî är det inte bara Mâlik ad-Dâr som är bristen, utan även en motsättande handling i berättelsen i vars berättarkedja en Mudallis (bluffare) förekommer, nämligen al-A´mash (rahimahullâh).

Imâm Abû Bakr al-Bazzâr (rahimahullâh) rapporterade från al-A´mash, från Abû Sâlih, från Abû Sa´îd som sade:

”Safwân bin Mu´tils fru kom till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade: ”Allâhs sändebud, min man slår mig om jag förrättar bönen, får mig att bryta fastan om jag fastar och han förrättar Salât-ul-Fadjr först efter att solen har gått upp.” Han sade – medan Safwân var med honom –: ”Då frågade han honom och han svarade: ”Vad gäller att jag slår henne då hon förrättar bönen så läser hon mitt kapitel efter att jag hade förbjudit henne att göra det. Vad gäller att jag får henne bryta fastan då hon fastar, så är jag en ung man och kan inte härda ut. Och vad gäller att jag först förrättar bönen efter att solen har gått upp…”

Därefter sade Imâm al-Bazzâr (rahimahullâh):

”I denna hadîth förekommer motsättande tal (kalâmuhu munkar) och kanske har al-A´mash tagit till sig den från en opålitlig person, bluffat till den och på så sätt fått dess berättarkedja att se sund ut. Dock har denna hadîth enligt mig ingen grund (lâ aslâ lah).” (Se ”Fath-ul-Bârî” (8/462))

Författaren till ”Manhadj-ul-Mutaqaddimîn fit-Tadlîs” kommenterade Imâm al-Bazzârs (rahimahullâh) ovanstående analys och sade:

”al-Bazzâr citerade inte hadîthen bara för bluffens skull, utan han nämnde den som en möjlighet. Han sade:

”…och kanske har al-A´mash tagit till sig den från en opålitlig person, bluffat till den…”

Detta gjorde han pga. följande anledningar:

  1. Han förklarade texten vara motsättande. Anledningen till det är det som har nämnts i ”Lögnens hadîth”, om vilken det råder samstämmighet betr. dess äkthet, och att ´Â’ishah sade:”Mannen fick reda på det och sade: ”Subhân Allâh! Vid Allâh, aldrig någonsin har jag avtäckt en kvinnas byst.””I en annan rapportering sägs det:

    ”Vid Allâh, aldrig någonsin har jag närmat mig en kvinna, varken lovligt eller olovligt.”

    I en annan sägs det:

    ”Han brukade inte närma sig kvinnor.”

    Och i en annan:

    ”Han sökte sig inte till kvinnor.”

    Rapporteringen från al-A´mash, från Abû Sâlih från Abû Sa´îd motsätter sig samtliga dessa rapporteringar.

  2. Hammâd bin Salamah rapporterade den från Humayd bin Thâbit, från Abûl-Mutawakkil från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) med en berättarkedja som är Mursal, vilket nämndes av Abû Dâwûd.” (Manhadj-ul-Mutaqaddimîn fît-Tadlîs, sid. 237-238, Adhwâ’-us-Salaf, 1422/2001)

5 Hâdhihî Mafâhîmunâ – Radd ´alâ Mafâhîm yadjib an tusahhah, sid. 60-62.

6 Hâdhihi Mafâhîmunâ, sid. 63.