Salafs metodik är den enda rätta

Exempel på innovationer är de som hittades på av Mu´tazilah och deras anhängare när de började tala om Allâhs (ta´âlâ) essens och egenskaper utmed rationalism. Det är farligare än tal om ödet därför att tal om ödet handlar om Hans handlingar medan detta är tal om Hans essens och egenskaper.

Dessa människor har delats upp i två grupper:

1 – En som avfärdar mycket av det som nämns i Qur’ânen och Sunnah. Deras argument är att de anser att de liknar skapelsens egenskaper. Exempelvis säger Mu´tazilah:

”Om Han hade beskådats, skulle Han ha varit en kropp. Man kan bara bli sedd om man är i en riktning.”

De säger också:

”Om Han hade talat ett hörbart tal skulle Han ha varit en kropp.”

De fick medhåll av dem som avfärdar resningen. De avfärdade den eftersom de anser att den fordrar liknelse. Detta är alltså Mu´tazilahs och Djahmiyyahs metodik.

Salaf var enade om att dessa människor var innovatörer och vilsna. Många senare individer som tillskriver sig Sunnah och Hadîth har anammat flera av dessa människors metodiker.

2 – En som bekräftar allt det utmed grundlös rationalism. Deras åsikter är avvisade. Den metodiken hade bland andra Muqâtil bin Sulaymân och hans anhängare som Nûh bin Abî Maryam och vissa Muhaddithûn, såväl tidigare som senare. Den inriktningen har även Karrâmiyyah. Vissa av dem bekräftade en kropp till dessa egenskaper, antingen sett till formuleringen eller också sett till betydelsen. Andra fastställde egenskaper åt Allâh som vare sig nämns i Qur’ânen eller Sunnah, liksom rörelse. Salaf fördömde Muqâtils dogm när han avvisade Djahm med hjälp av rationalistiska bevisningar. De förtalade honom strävt och vissa ansåg det till och med vara tillåtet att döda honom. En av dem som ansåg det var Makkî bin Ibrâhîm, al-Bukhârîs och andras lärare.

Det korrekta är Salafs metodik som gick ut på att föra vidare verserna och hadîtherna om egenskaperna ordagrant utan tolkning, föreställning, jämförelse, fördjupning i betydelserna eller analogier. Det är inte autentiskt att någon av dem, framför allt inte Imâm Ahmad, tyckte annorlunda.