Salafs fel var individuella misstag, ingen avsiktlig avvikelse

Imâm Ahmad bad om förlåtelse för kalifen och andra som hade pryglat och fängslat honom. Han förlät dem för orättvisan som de hade utsatt honom för och otron som de hade kallat till. Om de hade varit avfällingar skulle det inte varit tillåtet för honom att be om förlåtelse för dem. Ty enligt Qur’ânen, Sunnah och samstämmigheten är det inte tillåtet att be om förlåtelse för de otrogna. Dessa ord och handlingar bevisar uttryckligen att han och andra imamer inte gjorde Takfîr på individuella Djahmiyyah som sade att Qur’ânen är skapad och att Allâh inte kommer att ses på Domedagen. Det har också rapporterats från Ahmad hur han gjorde Takfîr på vissa individer. Att det rapporteras två åsikter från Ahmad i frågan kan diskuteras. I så fall får den detaljeras på så vis att han gjorde Takfîr på individen som levde upp till Takfîrs villkor och avsaknaden av dess hinder samt att han inte gjorde Takfîr på individen som dessa faktorer inte uppfylldes i samtidigt som han gjorde en allmän Takfîr. Beviset för denna princip finns i Qur’ânen, Sunnah, samstämmigheten och lärdomen. I Qur’ânen heter det:

وَلَيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ فِيمَا أَخْطَأْتُم بِهِ وَلَكِن مَّا تَعَمَّدَتْ قُلُوبُكُمْ

Om ni här begår ett misstag, skall ni inte klandras för detta, utan vad ni innerst inne syftar till.”1

رَبَّنَا لاَ تُؤَاخِذْنَا إِن نَّسِينَا أَوْ أَخْطَأْنَا

Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel.”2

Abû Hurayrah berättade att efter att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och de troende hade tillbett Allâh med den bönen, sade Allâh:

Det har Jag inte gjort.”3

Om det är bekräftat i Qur’ânen som förklaras av Sunnah att Allâh förlåter detta samfund för det som det faller i utav misstag och glömska, så är det allmänt. Det finns ingenting i föreskriften som fordrar att Allâh straffar detta samfunds individer för deras misstag ehuru Han skulle göra det med andra samfund. Dessutom har det rapporterats autentisk att Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

En man som aldrig hade gjort något bra sade till sin familj: ”Bränn min kropp efter min död och strö sedan ut hälften på land och hälften i havet. Vid Allâh! Om Allâh förmår att återuppliva mig skall Han straffa mig som ingen annan.” Efter mannens död uppfyllde de hans önskan. Då befallde Allâh marken och havet att samla ihop honom varpå han stod framför Honom. Han sade: ”Varför gjorde du så?” Mannen sade: ”Utav rädsla för Dig, Herre, och Du vet bättre.” Följaktligen förlät Allâh honom.”

Denna hadîth har rapporterats från mångfaldiga håll från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). De återberättas från Abû Sa´îd, Hudhayfah, ´Uqbah bin ´Âmir och andra från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Ahl-ul-Hadîth vet att den inger övertygad kunskap ändock andra som inte uppnår samma sorts kunskap tycker annorlunda. Den här mannen råkade både ut för tvivel och okunnighet om Allâhs (ta´âlâ) förmåga att återuppliva människan om hon bränns och strös ut efter döden. Här finns två väldiga principer:

1 – Den ena handlar om Allâh (ta´âlâ) och tron på att Han förmår allt.

2 – Den andra handlar om Domedagen och tron på att Allâh skall få den döde att återuppstå och belöna honom för hans handlingar.

Men i och med att han trodde på Allâh och Domedagen i helhet, nämligen att Allâh belönar och straffar efter döden, och gjorde goda handlingar, nämligen hans rädsla för att Allâh skulle straffa honom för hans synder, förlät Allâh honom för hans tro på Allâh och Domedagen och goda handlingar4. Det har också bekräftats att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Ta ut ur Elden den som har ett guldmynts vikts tro i hjärtat, därefter den som har ett halvt guldmynts vikts tro, därefter den som har en dadelkärnas vikts tro, därefter den som har en myras vikts tro och därefter den som har mindre, mindre och mindre än en myras vikts tro.”5

Alla dessa texter från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bevisar att helvetet är ingen evig vistelse för personen som har minsta lilla tro och godhet i sig och att tron varierar. Det är allom bekant att alla dessa som har förfelat besitter en tro på Allâh och Hans sändebud, ty ämnet berör den sortens människor.

Många Salaf förfelade mycket i sådana sakfrågor. Det till trots var de enade om att inte göra Takfîr på dem. Exempelvis dementerade vissa följeslagare att den döde hör den levande tilltala honom. Andra dementerade att Himmelsfärden skedde i vaket tillstånd. Somliga dementerade att Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) såg sin Herre. Några har kända utlåtanden om kalifatet och prioriteringen kring det. Andra bekrigade andra, vissa förbannade vissa och somliga gjorde Takfîr på somliga. Det är allom bekant.

al-Qâdhî Shurayh dementerade exempelvis läsningen:

بَلْ عجبتُ وَيَسْخَرُونَ

”Men Jag häpnar och de hånar de och gör narr.”6

och sade att Allâh häpnar inte alls. När Ibrâhîm an-Nakha´î fick reda på det sade han:

”Shurayh är en poet som ser upp till sin kunskap. ´Abdullâh var kunnigare och han läste:

بَلْ عجبتُ وَيَسْخَرُونَ

”Men Jag häpnar och de hånar de och gör narr.”

Han dementerade dels en bekräftad läsning, dels en egenskap som är bekräftad i Qur’ânen och Sunnah. Trots det är samfundet enat om att han var en av imamerna. Det fanns Salaf som dementerade vissa bokstäver i Qur’ânen däribland relaterade till versen:

أَفَلَمْ يَيْأَسِ الَّذِينَ آمَنُواْ

”Har inte de troende misströstat?”7

och sade att det skulle istället skulle vara:

أَولَمْ يتبين الَّذِينَ آمَنُواْ

”Har det inte klargjorts för de troende?”

Andra sade detsamma om:

وَقَضَى رَبُّكَ أَلاَّ تَعْبُدُواْ إِلاَّ إِيَّاهُ

”Er Herre har befallt, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.”8

och menade att det istället skulle vara:

وَصى رَبُّكَ أَلاَّ تَعْبُدُواْ إِلاَّ إِيَّاهُ

”Er Herre har beordrat, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.”

Vissa dementerade att ”al-Falaq” och ”an-Nâs”9 tillhörde Qur’ânen medan andra antog att Qunût var ett kapitel. Detta är fel enligt samstämmighet och mångfaldiga rapporteringar. Men i och med att det inte hade nått dem via mångfaldiga vägar, hädade de inte. De hade emellertid hädat om de hade fått reda på det via mångfaldiga vägar.

Därtill heter det både i Qur’ânen och Sunnah att Allâh straffar ingen förrän han fått reda på budskapet. Den som inte får reda på det alls straffas inte alls. Den som får reda på det allmänt och inte i detalj straffas inte bortsett från det som han dementerar efter att ha fått reda på sanningen och budskapet.

Så den som tror på Allâh och Hans sändebud och saknar kunskap om vissa saker som framfördes av sändebudet varefter han inte tror på det i detalj för att han inte har hört det eller för att han har tagit del av det från ett håll som inte åligger bekräftelse eller för att han förstår det på ett annat vis som han ursäktas för, besitter en tro på Allâh och Hans sändebud som fordrar att Allâh belönar honom för den. Och det han inte tror på har han inte heller nåtts av, annars hade han hädat.

133:5

22:286

3Muslim.

5al-Bukhârî (7439) och Muslim (183).

637:12

713:31

817:23