Så tänker inte studenter och kallare

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Sahîh-ut-Targhîb wat-Tarhîb (1/93)

Jag har delat in denna bok i två delar: Sahîh-ut-Targhîb wat-Tarhîb och Dha´îf-ut-Targhîb wat-Tarhîb. Den första boken är till för dyrkan och handling, den andra är till för vetskap i avhållande syfte och kännedom om att respektive hadîther inte tillskrivs profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) så att inte läsaren ljuger om honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Denna urskiljningsförmåga är målet med Hadîth-relaterad vetenskap och återberättarnas biografier.

Jag vet att många människor nöjer sig med den förstnämnda boken och menar att de inte behöver den andra. Även om det påståendet stämmer i förhållande till lekmän, är det inte lämpligt att det kommer från studenter och utbildade ungdomar som kallar till Allâh (´azza wa djall). De måste också måna om den andra boken och bruka den och dess likar för att ha vetskap om svaga hadîther som kan dyka upp i böcker och tal, vilket sker ofta. De vet säkert att kunskap om autentiska hadîther inte fordrar kunskap om svaga diton. Inte heller fordrar kunskap om godhet kunskap om ondska. Hudhayfah (radhiya Allâhu ´anh) sade:

Människorna frågade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om det goda medan jag frågade honom om det onda utav fruktan att falla i det.”