Det rapporteras att Umm Salamah (radhiya Allâhu ´anhâ) sade:

”Beskaffenheten är obegriplig. Resningen är inte okänd. Det är obligatoriskt att tro på den och otro att förneka den.”1

Det förhindrar en förklaring och tolkning i form av erövring (الإستيلاء).

Ett annat bevis är att skolastiker som al-Bâqilânî och Ibn Fûrak bekräftade vissa egenskaper utan att begripa deras innebörd. Trots det tolkade de inte ansiktet som essens eller händerna som gåvor. De bekräftade essensen därför att den bekräftas av föreskriften.

Ett tredje bevis är att en formulering som godtas ordagrant och enligt arabiskan godtas som verklig. Den som tolkar den avviker från verklighet till metafor – och metaforer får inte tillskrivas Allâhs (ta´âlâ) egenskaper. När al-Marrûdhî frågade Ahmad om ´Abdullâh at-Tamîmî sade han:

”Trovärdig, men jag har fått reda på att han tolkade hadîthen om skrattet som odling2. Så säger Djahmiyyah.”